Idag öppnade jag en tidskapsel. En stor, eller rättare sagt två stora, sopsäckar som varit ihoptejpade i herrans många år och som lika länge stått förvarad på garagets vind. Jag var fullt medveten om vad som fanns i paketet och jag öppnade det inte bara för att titta, jag öppnade det lika mycket för att ta dess innehåll i bruk igen 😊

Där inne fanns min allra första gunghäst, egenhändigt tillverkad av min morfar under 1950-talets senare hälft. En gunghäst, grovt tillyxad och tillsågad, av en morfar som ville glädja sitt barnbarn. En morfar som ville ge av vad han kunde bidra med 😊

Hästen har så kallad sockerdricksmålning i en brun nyans och bläsen är rosa. Man och svans i äkta tagel har glesnat och till stora delar ersatts av garn. Gungmedarna är klädda med gummit från uttjänta grå cykeldäck. Betslet är till stora delar uttjänt och det måste jag förvisso ersätta. Men det är det värt. I denna häst hittar jag min barndom förklädd i en gunghäst som kunde ta mig varthän jag än ville i hela världen. Jag kunde resa jorden runt och jag gjorde också så 😊

Nu vet jag att jag kommer att få skäll av min inneboende hustru för att jag plockar fram en sådan sak. Och sannolikt kommer hon att få medhåll av åtminstone något av barnen. Men det bryr jag mig inte ett skvatt om, det är inget nytt för mig. Det är enbart en upprepning. Jag har hela livet fått slåss mot resten av världen för min existens ☹

Och om min gunghäst kan glädja mina barnbarn har jag fått dela med mig av den lycka jag själv kände när jag som liten såg min gunghäst. Och jag har fått dela med mig av en morfars gåva till ett älskat barnbarn 😊