Många med mig har säkert adliga anor längre bak i släktleden. Men vi klassas knappast för det såsom ädel adel i vardagen. De flesta känner kanske inte ens till det, det är oftast när man börjar släktforska som den här sanningen dyker upp hos en del. Så var fallet med mig och nedanstående intressanta artikel, publicerad i Populär Historia 7/2019, kan ge förklaringen till varför det finns blått blod i ådrorna på fler personer än vi anar 😊

 

Äktenskap över ståndsgränserna

År 1626 förbjöd Riddarhuset adel att gifta sig med personer ur ett annat stånd. Ändå gifte många adliga sig – framför allt kvinnor – med ofrälse.
När den svenska riddarhusordningen stiftades år 1626 var ett av besluten som togs att förbjuda giftermål mellan adel och övriga stånd. Syftet med riddarhusordningens tillkomst var att skapa ordning i det kaos av ofta komplicerade släktband och självlegitimerade adelskap som adelståndet med åren hade kommit att utvecklas till.

Adeln slog vakt om sin makt
Samtidigt som de adliga privilegierna sattes på pränt passade man alltså på att reda ut de många frågetecknen kring hur adelskap ärvdes och vem som egentligen fick kalla sig adlig. Detta var frågor som bottnade i bekymret kring hur ståndet bäst bevarade sin mäktiga position i samhället, och till problemområdet hörde oundvikligen de adliga äktenskapen.
Genom att reglera adelns giftermål var tanken att kunna kontrollera ståndets tillväxt, samt försäkra sig om att materiella tillgångar förblev inom det. Den som inte respekterade detta och ändå äktade en ofrälse utan att ha ansökt om kungens tillstånd, riskerade att bli av med såväl privilegier och tillgångar som adelstitel.

16 procent gifte ned sig
Detta förbud tycks dock inte alltid ha tagits på största allvar. Vid 1600-talets senare del ingicks cirka 16 procent av de adliga äktenskapen mellan makar med olika ståndstillhörighet. Denna förhållandevis höga siffra innebär att så gott som samtliga inom adelsståndet åtminstone lär ha känt till någon som gift sig under sitt stånd.
De ståndsöverskridande äktenskapen var emellertid inte slumpvis fördelade över ståndet. Inom de allra mäktigaste adelsfamiljerna var denna typ av äktenskap mycket ovanlig. De äktenskap som ingicks mellan en adlig person och en ofrälse ägde istället vanligtvis rum inom den mindre resursstarka lågadeln.

Militärer och rika borgare
Vid de ståndsöverskridande giftermålen var det vanligast att det var kvinnan som var av adlig börd. Här lär stormaktstidens många krig ha spelat en central roll. Det var inte ovanligt att krigsbedrifter belönades med adelskap, men även framstående militärer som inte adlats kunde mycket väl nå den grad av respekt som krävdes för att anses vara en god äktenskapspartner till en adelsdam.
Under den senare delen av 1600-talet skedde även en utveckling där gränsen mellan välansedda borgare och lågadel alltmer kom att suddas ut. Handel och andra lukrativa sysselsättningar, som tidigare ansetts vara adeln ovärdiga, kom i högre grad att respekteras inom ståndet. Samtidigt kom välansedda borgare och handelsmän att få allt större inflytande i samhället.

Öppnade för ”mellanadligt” skikt
De fall där adliga individer valt att gifta sig med en person med en annan ståndstillhörighet innebär därför inte nödvändigtvis att ståndshierarkin inte togs på allvar. Snarare tycks den samhälleliga utvecklingen under 1600-talets senare del ha öppnat för ett slags »mellanadligt« socialt skikt, där det ofta fanns både tillgångar och status – om än inget formellt adelskap.
Dessa äktenskap kan istället vittna om en slags omförhandling av adelsståndets villkor, där den sociala gränsen mellan adel och andra stånd inte alltid var helt tydlig.