Jag är inte på något sätt den som vill ikläda mig en offerkofta, men stundtals är och blir jag väldigt trött på människor. Kanske är det för att jag blivit äldre, kanske för att jag blivit visare eller också är det bara som så att jag inbillar mig.

Men mer och mer inser jag att egoismen breder ut sig bland hög och låg, rik och fattig, vän som ovän. Det senare fallet har jag, som tur är, knappt en handfull av, i alla fall som jag känner till. Och det är dessutom de som är ovänner med mig, inte tvärtom 😊

Men den här egoismen slår till höger och vänster och oskyldiga drabbas hela tiden. Ibland känns det som om människor avsiktligt är elaka mot varandra och då blir jag uppriktigt ledsen. Riktigt, riktigt ledsen ☹

Personligen känner jag mig orättvist behandlad allt oftare, och det går faktiskt inte en vecka numera utan att folk gör mig illa på det ena eller andra sättet. Oftast utan avsikt, antar jag, men de bryr sig helt enkelt inte om någon annan än sig själv. Och det drabbar alltid någon annan när egoismen nått så långt 😦

Det här gör ju att livskvalitén för väldigt många sjunker, att glädjen försvinner och till slut tappar man också livslusten. Ingenting man gör blir roligt eller betyder något längre, ingenting man gör är uppskattat eller betydelsefullt. Man blir bara ett tomt skal som lever upp när man umgås med enstaka individer som ännu inte är fördärvade av dagens samhälle ☹