Jag är ingen snöälskare. För mig innebär snön enbart halt vägunderlag som skadar och fördärvar, och då inte enbart materiella ting. Det innebär också snöskottning som för mig personligen har inneburit ont i ryggen och därtill också ett bråck. Det sistnämna är dock åtgärdat genom operation.

Men när jag samtidigt ser glädjen i mina barnbarns ögon, så kan jag trots allt inte låta bli att tycka om detta vita pulver som breder ut sig över ängder och nejder. Att få se dem leka, stoja och busa i snön gör mig varm i hjärtat. Jag ser ju att de uppenbarligen har glädje av snön och då är väl inte jag den som ska fördöma och förstöra.

Det är väl så det är med det mesta här i livet. En del saker är till glädje för vissa, medan det mest är ett fördärv för andra. Kanske borde vi alla sakta ner lite, tänka efter och se att vi behöver både det ena och det andra av det mesta. Och inte gå omkring och vara småsura och bittra över småsaker.