Krönika

Är förståndet fullständigt bortavlat?

Att människan är det dummaste djuret i vår herres hage, det kan väl ingen normal människa neka till. I alla fall inte om man, så att säga, har alla hästar hemma. Att kaka söker maka kan man också konstatera när man ser att vissa grupperingar inom samhället, där folk som tycks ha samma genfel bildar klubbar, föreningar och politiska parti.

I det sistnämnda fallet tänker jag exempelvis på Miljöpartiet, där folk med avsaknad av vanligt sunt bondförnuft har grupperat sig som ett politiskt parti. Och dessvärre har de väljare i demokraturen Sverige som har precis samma förståndshandikapp som företrädarna inom partiet.

UBd3IQqDH4JIdiLREHMVH7qOt17aOvCoe_5SbrQ0JJg

Att värna om miljön är det absolut inget fel på, den värnar jag absolut också om. Men det gäller att tänka rätt och det sätt som Miljöpartiet tänker på visar ju bara att de har ett gravt handikapp. Avgifter för parkeringsplatser vid storköp är ett exempel. Hur har de tänkt att människor på landsbygden ska kunna cykla upp till 10 mil fram och tillbaka, med tiotalet kassar på cykeln, hälften av gångerna vintertid, för att spara på miljön?

 

DfFZRXiWsAAFE3X

Bensinskatten är ju en annan historia som visar att alla hästarna inte är hemma. De hävdar att folk ska ta bussen istället, för att minska utsläppen. Men om bussen på landsbygden bara går en gång om dagen då? Och bara mitt i veckan när folk i regel arbetar? Det är ju ingen tillfällighet att Miljöpartiet finner merparten av sina väljare i storstaden, precis som storstads-Centern numera gör. I det senare fallet handlar det ju om balkonglådejordbrukare som vill odla grönt.

balkong

Har ni tänkt på att det för de flesta arbeten idag krävs en god och långvarig utbildning? Detta gäller emellertid inte politiker. Kanske är det förklaringen till att vi har de politiker vi har? Det krävs ingen utbildning, det krävs inte ens sunt bondförnuft för att bli politiker. Ju större enfald och dumhet du kan uppvisa, desto bättre tycks förutsättningarna för en politisk karriär vara.


En chef ska inspirera

En duktig chef ska inspirera sin medarbetare. Det måste vara det primära i den roll som de ikläder sig. Det är dock inte alla som har den fallenheten, utan de föredrar att peka med hela handen, ge order och själva hålla sig undan när arbete väl stundar. 

Jag sticker inte under stol med att jag under ett års tid haft ett helsicke med en sådan chef på min arbetsplats. Och jag avser då den arbetsplats som jag har utöver arbetet på Angshult Produktioner. Jag sticker heller inte under stol med att jag själv producerat sämre produkter och till och med inte brytt mig om att göra mitt bästa alla gånger under det gångna året. Och jag skäms inte det minsta för det. Jag har alltid sagt att jag säljer mina produkter men jag säljer aldrig min själ. Och jag kommer aldrig att acceptera en chef som hotar, ljuger och förvanskar sanningar till rena lögner. En sådan chef vinner inte min respekt. Han vinner inte min tillit och han vinner absolut inte mitt förtroende.

inspirera-digital-marknadsföring

För några dagar sedan fick jag en ny chef och på två dagar har vi träffats mer än jag och min förra chef träffades under ett helt års tid. Vi har dragit upp nya, gemensamma,  riktlinjer, vi har hittat nya vägar att gå och vi har kläckt enormt många spännande idéer tillsammans. Nu ska vi bara försöka att förverkliga allt detta framöver. Men även om det blir en tuff arbetsbörda så är jag villig att axla den bördan. Nu har jag fått en chef som är kunnig, lyhörd och väldigt inspirerande.


Äpplet faller inte långt från trädet

Varför skulle det egentligen vara fel att lära ungdomar vad som är rätt och fel här i livet och i samhället? Mycket, om man ska tro dagens föräldrar som inte själva tycks ha den blekaste aning om grundvärden.

Häromdagen kunde det inne i vårt samhälle konstateras att några ungdomar tjuvstartade med att skjuta fyrverkerier och smällare långt innan nyårsafton. Av förklarliga skäl väckte detta upptåg irritation bland inte minst djurägare, som såg sina djur skaka av skräck. Busstrecket påpekades på sociala medier med förmaningen att föräldrar borde ha bättre kontroll på sina ungdomar och vad de gör. Något som väckte ont blod hos flera vuxna och därtill föräldrar som såg sig förfördelade, då deras barn aldrig gör några fel. Det är givetvis rent skitsnack, alla gör vi fel ibland, vi är ju mänskliga. Men frågan är hur barnen kunde komma åt smällare och varför föräldrarna inte hade koll på vad barnen gjorde.

161227_Skyddahunden2

Några dagar senare var det dags för nästa upptåg i samhället. På vår nybyggda lekplats hade det sprayats snoppar och snippor i blå nyans. Sprayburkarna hade lämnats kvar när busstrecket inte var roligt längre. Hur förklarar man sedan för småbarn som vill leka där att det finns fullt med snoppar och snippor på deras rutschkana? Återigen blev det inlägg på sociala medier och återigen förnekade vuxna någon inblandning från deras barns sida. De var i vanlig ordning fullständigt oskyldiga. Vad var det som sa att det var barn, kunde det inte lika gärna vara någon vuxen? hävdades det bland annat.

Rutschkana

När jag så igår körde ner saker till vår återvinningsstation, var det som om alla pusselbitarna plötsligt fallit på plats. Återvinningsstationen var full med olika skräp som bara dumpats där utan någon som helst sortering. Där fanns solstolar uppsatta, en säck med morötter var öppnad och dumpad på marken, sopsäckar kastade huller om buller, och inte minst en nedmonterad och sönderslagen gatuskylt som sa parkering förbjuden. Rena svinstian med andra ord. Det var då som jag insåg att det är de vuxna förebilderna som brister. För hur ska en blind kunna leda en blind?

Sopstation

Dagens samhälle består till stor del av föräldrar som skiter i allt och alla om det inte gynnar dem själva på något vis. Och ingen jäkel ska tala om för dem vad som är rätt eller fel, för själva är de perfekta i allt de gör. Så länge det inte går att finna egen vinning i saker och ting, bryter de mot alla grundvärden som ett samhälle står för. Det är till denna sortens människor som vi håller på att lämna över vårt samhälle. Fy för den lede!


photo

Välkommen till dårarnas paradis

Lokala media rapporterar idag om att det inte är okey att hämta och lämna sina barn på en förskola i Älmhults kommun om du är iklädd kamouflagekläder, kängor och basker. Pappan ifråga är aktiv i Hemvärnet och har under vissa dagar uniformsdagar, men han har således nu förbjudits att hämta sitt barn i denna klädsel, utan att först meddela förskolan så att de kan plocka undan de barn som blir skrämda av uniformen.

Men hur långt ska det egentligen få gå i det här landet? Och vad blir nästa idé i detta dårarnas paradis? När ska idiotin någonsin få ett slut?Om det nu är som så att några barn blir skrämda av uniformen, så varför inte lösa det genom att prata, förklara, visa upp och skapa förståelse? Är det inte så man professionellt jobbar med trauman?

 

Trauma Therapy sign with sky background

Nej, uppenbarligen inte i det här landet. Här ska problemen sopas under mattan, förnekas och trauman ska skjutas på framtiden. Vi ska framstå som mönsterlandet, sagolandet. Vi ska vara störst, bäst och vackrast i allt. Allt medan våra politiker skor sig med feta löner och lever i en helt annan värld, ivrigt påhejade av rödgardister och manshatande feminister.

maxresdefault

När ska egentligen medborgarna i denna, världens sista Sovjetstat, få upp ögonen för denna parodi som de tvingas leva i? Hur mycket idioti kan de ta innan det blir nog? Hur mycket skygglappar kan de acceptera? Uppenbarligen hur mycket som helst. Vi lever ju, som jag tidigare berört, i en demokratur. Och den vanliga människan är inte vatten värd.


Vad hände med Willie the King and the Rock ´n Rollers?

rexfeatures_457584c-e1450976099398


Svensk musikindustri har under de senaste decennierna skördat enorma framgångar världen över. Men det svenska musikundret är långt ifrån så nytt som många tror.

Redan 1974 slog Abba igenom med buller och bång och blev Sveriges första riktigt stora musikexport. Sedan dess har Sveriges musikindustri gjort väldigt bra ifrån sig och den svenska musikexporten har varit enorm. Men Abba var egentligen bara toppen på ett isberg. Innan dess hade vi väldigt stora inhemska band som Hep Stars, Tages med flera. Och de var likaledes bara toppen på ett mindre isberg.

Fig.-2_Svenne_vid_ratten-1024x774

Själv spelade jag under 1970-talet gitarr i bandet Willie the King and the rock ´n rollers. Låt mig bara så här inledningsvis betona att vi inte var i närheten av de ovan nämnda grupperna. Jag vill särskilt påpeka detta för att visa att jag inte på något sätt vill förhäva mig. Tvärtom, vi var långt ifrån bra och några skivinspelningar var det aldrig tal om. Vi träffades för att jamma lite, skrev egna låtar och tyckte givetvis att vi höll en väldigt hög klass. Men sanningsenligt, det gjorde vi absolut inte. Jag skulle tro att vi låg närmare det uttryck som dagens ungdomar använder när de säger att något suger. Men vi hade våra stunder tillsammans även om det inte tog alltför lång tid innan bandet upplöstes. Kanske till mångas fröjd och lättnad, vad vet jag.

maxresdefault (1)

När man sedan så här tittar i backspegeln så kan man väl konstatera att bandets medlemmar gick olika vägar här i livet. Men att det faktiskt blev folk av oss allesammans. Idag befinner vi oss alla i den övre medelåldern och även om vi inte har direkt kontakt så stöter vi på varandra då och då. Ibland handlar det om fysiska möten, ibland om möten i den digitala världen. Och då kan man prata om gamla tider, jämfört med nya. Om vilka drömmar som vi då hade och vilka drömmar som vi levde upp till.

2190107

Breddar vi sedan ytterligare lite på bekantskapskretsen och pratar om de andra två killarna som vi i bandet umgicks med privat, och som då ansågs mindre musikaliska, så förundras vi över hur väl det gått för oss allesammans. Bandets två låtskrivare blev författare, den ene dessutom konstnär och journalist, liksom en annan av bandets medlemmar som valde journalistbanan. Den andre låtskrivaren fick dessutom jobb på UD. En fjärde bandmedlem, plus de andra två killarna utanför bandet, blev egna företagare. De två sista bandmedlemmarna är idag experter inom sin respektive yrkeskategori och högt aktade människor.

maxresdefault

Det är spännande att tänka sig att en så liten ort som vi växte upp på kan producera så spännande människor som den här oktetten är och var. Visst, vi är inga profeter av något slag, det blir man aldrig i sin hemstad. Men utanför vår lilla stadsgräns är vi nog mer aktade än i vår egen hemstad på 600 invånare. I alla fall vill man inbilla sig det när man allt som oftast blir förbisedd på hemmaplan.


Hur har du det idag?

Pain Concept.


Hur ofta får vi inte den frågan? Och vad svarar du? Svarar du som sanningen är att det just denna dag kan kännas för jäkligt? Och bryr sig frågeställaren egentligen om vad du svarar, eller har det bara blivit en hälsningsfras som vi kastar ur oss?

Jag är benägen att tro att så många som nio av tio personer som ställer frågan gör det av ren slentrian och förväntar sig att du ska svara; tack alldeles förträffligt. Och att de därefter kan de gå in på sitt verkliga ärende. Frågan är ju vänlig och avsedd i all välmening, den kan ju till och med vara banbrytande inom en konversation. Men hur många bryr sig egentligen om vad du svarar? Och hur många av dem tar egentligen till sig ditt svar?

Ont att resa sig

Många människor, däribland jag själv, går omkring med konstant värk i kroppen och önskar inget hellre än att någon dag kunna få vakna upp och känna sig symptomfria. Att känna att varje led, varje ben och varje skelettdel fungerar som den ska utan att smärta. Att kunna studsa upp ur sängen, glatt dra upp persiennerna och blicka ut över den soliga nejden och tänka att idag är allting möjligt. Idag finns inga begränsningar i mitt liv och leverne, idag kan jag göra allt jag vill och allt jag drömmer om.

Taggtråd

Men för mig och så många andra ser verkligheten annorlunda ut. Jag drar mig en extra stund i sängen eftersom lederna behöver detta, reser mig sedan långsamt och smärtsamt upp ur mitt nattläger och asar benen efter mig bort till fönstret för att blicka ut över den solbadande tomten. Där möter mig en fantastisk vy som givetvis gläder mig, men jag ser också att om jag varit kurant så finns det så många saker som jag skulle kunna göra ytterligare. Viljan och lusten finns där men med värken kommer begränsningarna. Det som skulle kunna vara perfekt blir bara fullt godkänt. Det som i skolbetyg skulle kunna bli MVG blir bara VG trots att det är mitt favoritämne och att jag har all kunskap som egentligen behövs.

Ryggont

Värk är en sjukdom som inte syns och ibland hör jag människor säga; men du ser så pigg och kry ut. Men det är väl självklart att man vill se fräsch och glad ut, det finns mig veterligen ingen som avsiktligt vill se ofräsch och sliten ut. Om det varit det normala så hade väl varenda människa sett ut på det viset. Men att försöka se fräsch, pigg och kry ut kostar. För såväl frisk som kry. Kanske lite mer för den sjuke, även om det inte märks.
Så vad svarar man då på frågan som man får ett par gånger om dagen? Jo tack, det är som vanligt. Eller; Tack jag ska inte klaga. Ska man helt enkelt ljuga för att inte tråka ut frågeställaren? Eller är det trots allt bättre att säga som det är? Jag mår för jäkligt idag.
Men hur reagerar då frågeställaren på detta svar? Tycker han att man är gnällig? Han får ju oftast samma svar och till slut kanske han tröttnar på att fråga. Eller är det just den tionde av tio möjliga som nämndes ovan och den enda som verkligen bryr sig.

Woman blues

Summa summarum, eller kontentan av den här texten, är helt enkelt att frågeställaren ska tänka sig för innan frågan ställs. Bryr han sig verkligen om innebörden i frågan eller har frågan helt enkelt bara blivit en hälsningsfras?


Som ett brev på posten

coatturner


Under gårdagen skrev jag om politikernas beslut om att lägga ner ett äldreboende i min hemkommun. Det blev ett himla hallå om det där beslutet, om att det fattats på fel nivå och av fel personer med mera. Kommunen uppvaktades också av initiativtagare till en protestlista och plötsligt visste politikerna inte på vilket ben de skulle stå.

I dagens tidning finns ett reportage där politikerna vänder kappan efter vinden och som om detta inte vore nog så har dessa också använt sig av insändarsidan för att personligen bedyra hur oskyldiga de är i detta ärende. Ändå är det samma politiker som varit med om att fatta beslutet på en lägre nivå.
Inte för att det förvånar mig det minsta, det ger bara vatten på min kvarn. Och jag gläds åt att människorna på landsbygden satte ner foten och startade en namninsamling för att pressa politikerna. Än är emellertid inte sista ordet sagt i denna fråga och framtiden får utvisa vad det blir. Men om ett nedläggningsbeslut tas i framtiden, så kommer det att synas vilka som stod bakom detta. Och det är ju snart val igen…


Nya tider – Nya lögner

APTOPIX BULGARIA PUTIN

I min hemkommun sitter politikerna och fattar beslut om att lägga ner äldreboende som inte är lönsamma. Det kan ju förvisso låta ekonomiskt försvarbart, men vad får de äldres välfärd egentligen kosta? Vad är de värda som byggde upp vår välfärd och vårt land? Inte en krona om man ska tolka våra politiker rätt.

Egentligen finns det ju mycket inom en kommun som inte är ekonomiskt försvarbart, men det får inte omnämnas eftersom man då klassas som en andra sortens människa i det här landet. Våra politiker har på ett effektivt sätt satt munkavle på folket och alldeles för få av oss gör några försök att plocka av denna munkavle. Istället går vi som tama offerlamm till stupstocken.

offerlamm

Företrädarna för det nedläggningshotade äldreboendet ställer frågan varför just de ska drabbas. Till svar får de att de är det minsta äldreboendet i kommunen och att något måste bort. Jaha, det minsta ska alltså bort. Men vad händer när det minsta är borta? Är det då dags för det som är näst minst att försvinna? Och därefter det tredje minsta? Det där är ju en argumentation som inte håller.

pinocchio-970x545

Kanske kommer sanningen i en annan dager om man säger att det nedläggningshotade äldreboendet finns utanför centralorten, ute på vischan? Var det förresten inte just det som hände för något år sedan då man la ner ett annat äldreboende, det låg ju också ute på vischan. Och var inte det också det minsta vid det tillfället? Känns jargongen igen?
I min hemkommun är det enbart centralorten som räknas, sedan får politikerna säga vad de vill. Mina skygglappar fungerar inte och jag ser igenom deras lögner. Centralorten ska växa, kosta vad det kosta vill. Och vill du inte bo i centralorten som ung eller medelålders, ja då ska du ta mig tusan dit på ett äldreboende.


Journalistiken skjuter bredvid målet

tankaren


Igår hade jag så mycket att stå i att jag knappast hann leva i nuet som det så vackert uttrycks nu för tiden. Å andra sidan blev det mycket uträttat och till mångas glädje hann jag inte fördjupa mig i livsfrågorna.

Men idag har jag hittat en lagom rutin för arbetet och det är då som funderingarna kommer. Funderingar på vart mänskligheten egentligen är på väg. Och som gammal journalist kan man inte låta bli att fundera på varför dagens journalister är så politiskt färgade. Alla vet ju i och för sig att tidningar är politiskt färgade, Aftonbladet är röd, Expressen är blå för att göra saken väldigt enkel. Men det tycks inte spela någon större roll i den allmänna nyhetsrapporteringen.

trump-putin-point

Som exempel kan vi lätt ta valet av USA:s president Donald Trump. Han blev vald till ledare i det stora landet i väst i ett demokratiskt val. Det råder det ingen som helst tvekan om. Men det passade inte meningsmotståndarna och absolut inte svensk media. Så man går ut och vänder på varenda sten för att hitta skandaler och andra saker för att visa vilken uppenbart dålig person han måste vara. I det stora landet i öster omväljs Vladimir Putin för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och bara ett oskyldigt barn kan väl hysa förtroende för ryska val och ryska rättsväsen. Putin kan göra som han vill, han kan invadera länder på löpande band och förtrycka folk i otaliga länder. Men han svartmålas inte i svensk media, han är uppenbarligen acceptabel. Hur korkade får media egentligen bli? Är det inte här de ska lägga krutet och påtala vilken sorts person Putin egentligen är? Är det inte människorna i landet i öster som behöver bli befriade från en tyrann?

toppmote

Men vi behöver egentligen inte gå utanför vårt avlånga lands gränser för att se på detta elände. Det finns mitt framför ögonen å oss om vi bara öppnar dem och är villiga att se. Så snart någon från Sverigedemokraterna gjort något så blir det stora nyhetsrubriker och förstasidesnyheter med fet rubrik. Och så långt är jag med i journalisttänket, journalister älskar ju skandaler över allt annat. Men våldsvänstern då? Varför förtigs dessa? De är ju minst lika stora bovar och banditer som de högerextrema. De ställer ju till med minst lika mycket skit i dagens samhälle. Men här tiger journalisterna still, här nämns inte personer vid namn och pekas ut i tidningar med namn och adresser. Är vi inte alla lika inför lagen? Är det ok att slåss med järnrör om du tillhör Vänstern? Det här visar var klart och tydligt vilken rutten media vi har i det här landet. Och dessvärre köper Sveriges befolkning det. Jag är djupt bekymrad.


Vi lever i en demokratur

bakgrund-skrivmaskin


I helgen rensade jag upp min hemsida och plockade bort många års sportreferat. Det finns ju ingen orsak att ha en hemsida med sportreferat, då jag ju inte längre arbetar med sportjournalistik. Denna inkomstbringande källa la jag ju ner för några år sedan och skam att sägandes så dog nog journalistiken med mig.

Visst finns det fortfarande en och annan journalist som kan räknas som seriös, men de är mer ett undantag än en regel. Dagens journalister är i regel mer intresserade av att se sitt namn i tryck än att trycka på verkligheten och sanningen ute i samhället. De är alltför ofta undanfallande och rädda för sanningen och gömmer sig då bakom sina skrivbord som de helst av allt inte lämnar. Journalistik kan vara obekvämt för alla parter, men av olika anledningar. Obekvämt för den som granskas, obekvämt för den förfördelade som tvingas blotta sig och obekvämt för journalisten som kanske måste skriva sanningar som hans kollegor i åratal har blundat för. Något som han helst inte vill skriva.

janne

Ett lysande undantag på journalisternas undanfallande är Janne Josefsson. Här har vi en journalist som inte backar för obekväma sanningar och som går till botten med problemen. Han drar fram byket i dagsljuset och pekar på sanning och fakta komma i dager. Det är så en riktig journalist jobbar, det är fler sådana journalister som behövs. Men han är som sagt ett av få undantag i dagens Sverige.

STOCKHOLM 961211- Arkiv- Vilhelm Moberg 1959- © SCANPIX SWEDEN code 190

En annan journalist som inte skrädde orden var författaren Vilhelm Moberg. Han vågade också ta bladet från munnen och säga vad han tyckte. Inte minst gjorde han detta genom att i en artikel i Dagens Nyheter 1965 berätta för allmänheten vad en Demokratur är för något.
”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”

bild1

Ett påstående som idag kanske är mer sanning än någonsin. Problemet med svenska folket är bara att de inte fattar att det är just en demokratur och inte en demokrati som vi lever i. De köper sanningarna som skrivs i kvällstidningar och morgontidningar utan någon som helst eftertanke. Sedan springer de ut och sprider påståendena vidare, delar dem på sina sociala medier och känner sig präktiga och duktiga. De vet minsann, de har läst på och är kunniga. Problemet är bara att de inte har läst på, de har bara köpt vad demokraturen vill att vi ska köpa.


Hockeydrägg fördärvar idrotten

Under gårdagen var jag en av de lyckligt lottade som fick se den tredje semifinalmatchen i SHL-slutspelet mellan Växjö Lakers och Malmö Redhawks. Fast glädjen över detta smolkades av det hockeydrägg som vi tyvärr tvingas dras med. För visst är det tråkigt att vi inte ska kunna ta med oss barn och barnbarn för att kunna njuta av idrott när den är som bäst? Att vi inte vågar eller vill ta med oss nästa idrottsgeneration på grund av människor som inte vet att uppföra sig?

På en idrottsarena idag serveras det betydande mängder alkohol, det är som bekant en stor och viktig inkomstkälla för föreningar och klubbar. Och det är inte serveringen som sådan som jag har något emot, det är den enskilda människan som helt enkelt inte kan hantera sin alkoholkonsumtion. Dagens människor har uppenbarligen svårt med det här och jag har mycket svårt att förstå att man går på ett idrottsevenemang, där alkoholkonsumtionen är viktigare än idrotten. För så är det tydligen i oerhört många fall, det är fullständigt uppenbart.

Jag har aldrig varit någon anhängare av vårt spritmonopol och Systembolaget, men nu måste jag säga att för en gångs skull så ger jag politikerna i Sverige tummen upp. En stor del av den svenska befolkningen kan inte hantera sprit. Och det är skrämmande.
Kanske skulle vi behöva en ny nykterhetsrörelse i landet, för återigen har vi hamnat i situationen där svenska folket håller på att supa ihjäl sig. Och dessutom har de nu tagit idrottsarenorna i besittning.

Själv har jag inget emot att dricka en öl eller två, men för den skull blir jag inte oregerlig, otrevlig eller högljudd. Jag hånar heller inte motståndare, domare eller ledare efter min öl. Och jag har inget behov av att ropa tillmälen, hot eller könsord till någon. Men oerhört många andra har uppenbarligen detta, och det är därför man idag inte längre kan ta med sig barn och barnbarn till idrottsevenemang där det serveras rusdrycker.

Det här är ett problem för arrangörer och görs inget åt det, så kommer de på sikt att förlora en hel generation med åskådare. Att blunda för faktum är att sakta men säkert gräva sin egen grav. Kanske är det dags att införa ransoneringskort på entrébiljetten? Det låter förvisso förmyndande och gammaldags. Men stora delar av Svenska folket är tyvärr inte byxade att hantera starkvaror och det måste vi alla inse.


Finns det en brist på fotbollsspelare?

Frimånaden inom fotbollen är över för denna gång och egentligen får man väl säga att förvånansvärt lite har hänt inom den lokala fotbollen. Det är länge sedan frimånaden skapade den rusch som den inledningsvis var när den infördes.

Nyblivna division 4 laget Ljungby IF är den intressantaste föreningen vad gäller övergångar under denna frimånad. Inte för att de har värvar kreti och pleti, föreningen har istället valt att värva hemvävt genom att plocka hem Ljungbyprodukter från grannklubbarna. Det handlar om spelare som är fostrade i LIF, men som av olika anledningar valt grannklubbar när de nått senioråldern. Det är tvärtemot vad klubben gjorde för bara ett år sedan och mycket av detta kan förklaras med nytänket inom föreningen då en ny tränare och en ny sportgrupp tagit över.

Förra året spelade Ljungby i division 3 och laget värvade friskt inom Kronobergsregionen. De hävdade själva att det fanns en orsak till detta och det är nog sant. Spelare skadades och lämnade klubben på löpande band både innan och efter seriepremiären och dessa måste givetvis ersättas. Kanske var värvningarna inte de bästa, men under pågående säsong var det av naturliga skäl svårt att hitta kvalitativa spelare som ville byta klubb.

En annan förening i division 4 som värvat förståndigt är Markaryds IF som satsar högt 2018. Redan i mellandagarna spikades truppen som onekligen ser spännande ut. En hel del hemvändare finns att hitta här också och föreningen tror mycket på laget, därav den höga målsättningen som innebär avancemang i seriesystemet. Däremot har det varit väldigt tyst om Lagans AIK som gjorde en fin fjolårssäsong. Vad som är in och ut där är det svårt att få grepp om. I samma serie återfinns även nykomlingen Guddarps IF. Laget kommer ifrån femman och vill givetvis att sejouren i fyran ska bli mer än enbart ettårig. Frågan är om laget mäktar med det, visserligen har föreningen värvat, men man har också tappat spelare.

Högre upp i seriesystemet hittar vi Älmhults IF som förlängt med stora delar av truppen. Viktigt givetvis, men man får inte glömma bort att laget har en relativt hög medelålder. Om man inte redan nu blickar framåt så är chansen mycket stor att föreningen går i samma fälla som först Markaryd och sedan Ljungby gjorde. Ett lag är aldrig bättre än sin svagaste länk, och i takt med tiden känns det som om ÄIF har fått en del rost på sina länkar. Förhoppningsvis brister de inte i år, och då finns det fortfarande hopp om en ljus framtid för traktens enda division 3 lag.


Inga divor i landslaget, tack

Sveriges fantastiska triumfmatcher mot Italien kan väl knappast ha undgått någon med minsta lilla fotbollsintresse. Seger med 1-0 hemma och 0-0 på bortaplan räckte och laget visade med detta att de är värda en VM-plats.

Triumfen var också ett kvitto på att tränare Janne Andersson har uträttat underverk under sin korta tid som förbundskapten. Han fick ta över ett landslag i spillror och förbundet kastade honom direkt ut i hetluften och erbjöd inte honom och hans tilltänkta landslag så mycket som en enda träningsmatch innan VM-kvalet drog igång. Svagt av förbundet som därmed gav honom sämsta tänkbara möjlighet att uträtta något som helst med laget. De hade enbart favoriterna Hamrén och Zlatan i tankarna, när dessa lämnade in så skulle Janne få göra vad han kunde, med sämsta tänkbara förutsättningar. Frågan man då ställde sig, var om Janne Andersson enbart skulle bli en dagslända i väntan på något bättre.

Men Janne visade vilken otroligt duktig ledare han är och fixade en VM-biljett av det lag som han undan för undan byggde upp. Bit för bit har han lagt pusslet som slutligen sträckte sig ända till VM i Ryssland 2018. Att det är en överraskning för många råder det inget tvivel om och jag är tämligen säker på att de som sitter med de öppnaste munnarna och bara gapar åt framgången sitter på stolarna på Svenska Fotbollförbundet i Solna.

Jannes landslag har gjort det omöjliga och är sannerligen värda sin VM-biljett. Varenda spelare har dragit sitt strå till stacken och varenda en ska rimligtvis få chansen att spela VM-fotboll i landslaget kommande sommar. Och då menar jag varenda en av de som har gjort grovjobbet.

Dessvärre kunde inte journalisterna hålla käften utan kastade genast ur sig frågan om inte Zlatan skulle få chansen i landslaget igen. Varför då, kan man fråga sig. Vad har han gjort för att bidra till VM-avancemanget? Var det inte han som tackade nej till landslagsuppdrag när Hamrén tackade för sig? Och vad skulle han kunna bidra med i det här landslaget där alla jobbar för laget, inte för jaget.


Tråkig hockeylunk är vardag för supporters

I helgen hade jag förmånen att kunna besöka Vida Arena för att titta på hockey på högsta nivå. När jag skriver högsta nivå så vill jag påpeka att jag syftar på landets högsta liga, inget annat. För mötet mellan Växjö Lakers och Rögle var och blev en ganska sömnig historia, och då inte minst den första perioden som slutade mållös. Det skulle den också göra för inget av lagen visade den minsta ansträngning för att få trissan i mål. Det såg mera ut som två zombielag som inte behärskade vare sig underlag, klubba eller puck. Förvisso syntes det att Växjölaget hade aningen mer talang än sina gäster, men de verkade inte vilja slösa med den.

Period två och tre blev lite mer händelsefulla, men matchen som sådan måste gå till historien som sannerligen ointressant. Växjö bärgade tre poäng via en 3-0 seger, men det säger inte mycket. Ett slumpmål gav dem ledningen och sedan rann puckarna in av bara farten i matchens sista tredjedel. Men frågan man ställer sig är varför folk betalar för att se sådana här ointressanta matcher.

Hockeyns upplägg inbjuder till just denna tristess och tråkighet eftersom hela serieupplägget är en enda lång transportsträcka till slutspelet. Det är egentligen först i seriespelets slutskede som det hettar till lite i matcherna då de verkligen börjar gälla något. Serielunken i övrigt är som en gråkulen novemberdag. Om människor verkligen satte press på klubbarna, genom att inte besöka sådana här transportsträckematcher, så tvingades förbundet att tänka om. Om klubbarna gick miste om publikintäkter, där publiken rätteligen inte får valuta för pengarna, så skulle hockeyns anseende och status förbättras betydligt.

Men så länge folk är villiga att kasta pengar på dessa freakshower, så kommer hockeyn att ha stämpeln som tråkig och seg. För det har den idag, oavsett vad förbundsherrar och supportrar säger. Nu är det ju folks egna pengar och de ska göra som de vill med dem. Vill de gå på hockeylunken så har de givetvis rätt att göra det. Men de ska inte försöka lura i mig att det utvecklar hockeyn med betalda träningspass. Sedan får de kalla det Elitserien eller Swedish Hockey League hur mycket de vill, för mig är det bara ett sätt att sätta fernissa på en grå vardag.


Folk hör enbart vad de vill höra

Det har beslutats att det ska läggas hybrisgräs på Myresjö Arena i Växjö och det är ju inget fel i det. Inte om man bara på påläst med förutsättningarna med en hybridgräsmatta, för det är ju inget underunderlag om man så säger. Sveriges första hybridgräsmatta anlades ju i Ljungby förra året och där har det gnällts rejält under året som gått. Det har varit än det ena, än det andra felet. Problemet är bara det att det inte är hybridgräsmattan som det är fel på, det är kunskapen hos belackarna av detta underlag som är själva felet.

När hybridgräset anlades berättades det att gräsmattan består till 11 procent av plastgräs och 89 procent naturgräs. Detta innebär en slitstarkare matta som inte rivs upp vid exempelvis glidtacklingar, vilket annars är naturligt på en fotbollsplan med rent naturgräs. Det ger också möjlighet till en högre nyttjandegrad än på en naturgräsplan, under förutsättning att vädrets makter är gynnsamma. De 89 procenten gräs är alltså precis som på en vanlig gräsanläggning beroende av vädret.

Det var inte vad belackarna hörde vid de informationsmöten som hölls. De hörde istället: ”En hybridgräsmatta kan du spela på året runt”. Varifrån fick de egentligen dessa tokiga idéer? Har de inget sunt förnuft? Varför skulle 89 procent gräs uppblandat med 11 procent plast ge ett unikum?

Nja, det beror nog mest på att folk hör vad de vill höra. Och blir det sedan inte som de tyckte sig höra så anser de sig lurade. Och lurade är de ju faktiskt, fast det är de själva som har blåst sig.

I slutet på oktober månad finns det ingen naturgräsplan som ger bra förutsättningar för fotbollsspel. Men det ger ingen hybridgräsmatta heller om nu inte vädret tillåter det. Och skulle vädret tillåta en bra hybridgräsmatta så tillåter det ändå en hyfsad naturgräsplan. Hur svårt kan det vara att fatta det? De där 11 procenten plast gör inget underverk.

Läser i Smålandsposten idag att de på Myresjö Arena ska lösa den halka som ofta uppstår med hybridgräsmattor under vår och höst. Reportern rapporterade att detta kan lösas med att man först lägga ut plastgräset och först efter detta så i naturgräset. Men hallå, det är ju så som man alltid gör på en hybridgräsmatta. Hur tusan skulle man annars göra? Så naturgräset först och sedan kväva alltsammans med plastgräset? Vad är det för fel på folk egentligen? Varför kan de inte ta in fakta? Så länge människor hör enbart vad de vill höra kommer det alltid att finnas belackare och vi kommer aldrig att kunna utveckla vår värld till det bättre.


Ljungby visade musklerna

Tre dagar efter den sista kvalmatchen till division 3, där Ljungby IF havererade och hamnade sist i kvalgruppen, visade föreningen musklerna. Föreningen presenterade under tisdagen dels sin nye tränare, Dragan Culibrk, som tar över efter Roger Ahl, och dels en rutinerad och kunnig sportgrupp som tar över efter avgående sportchefen Lars Corell. Det tyder på att föreningen tar sin degradering på allvar och hellre stämmer i bäcken än i ån.

Dragan har ett stort LIF-hjärta och är populär och omtyckt såväl inom som utom föreningen. Något som kan vara till stor fördel i jakten på nya spelare för LIF. För det går inte att sticka under stol med att det kommer att försvinna spelare efter degraderingen. En del tar självmant sin Mats ur skolan, andra får man kanske hjälpa på traven. Alltför många som spelade i Ljungby IF under säsongen 2017 var lycksökare utifrån och de höll inte måttet i division 3. Frågan är om de ens skulle gjort det i division 4, fast det är en annan historia. Men vi ska i sanningens namn också påpeka att det även fanns spelare som höll tillräckligt hög klass för att spela på denna nivå. Problemet var bara att de var alldeles för få.

Med Dragans karisma, och den oerhört rutinerade och kunniga sportgrupp som föreningen också presenterade under tisdagskvällen, har LIF emellertid bästa tänkbara utgångsläge inför 2018. De har en fantastisk ungdomsverksamhet med många yngre spelare som klappar på A-lagsporten, de har några spelare av rang från årets säsong som bör knytas upp omgående, och kan detta sedan kombineras med lite spännande nyförvärv med fotbollssinne, då kan fotbollssäsongen 2018 bli riktigt rolig för Ljungby IF.


Annonser