Varje människa har en historia att berätta, om man bara tar sig tid att lyssna. Det borde fler människor göra, det är nyttigt för alla parter. Likaså har varje bild en historia att berätta. Varje bild är ett fruset historiskt dokument som kan avslöja många saker om man bara tar sig tid att studera det lite närmre. Njut av dem – det har jag gjort.
En eftersläpande fotograf har förevigat en stilla skogsvandring i betesmarkernas uthage. Till höger på bilden tränger sig den mörka granskogen inpå den lycka som en jordbrukare med möda håller öppen för sitt kreatursbestånd.
Vilka är männen på bilden? Och vad har de för uppgift att utföra denna ljuva sommarkväll? Mannen närmast fotografen är välklädd och är det inte en kameraväska som hålles på plats av en läderrem? Eller kan det vara en kikare?
Vägen de vandrar är långt ifrån någon fästig. Den verkar vara använd av åtminstone häst och vagn. Kanske till och med en traktor har brummat fram här på senare tid.
Vid grinden till lyckan är en granitsten rest. Den ger ett stabilt intryck och ger bra stabilitet åt den taggtråd som omgärdar en lilla lyckan. Eller är det kanske rent av en liten betesäng där innanför? Gräset verkar väl avbetat.
Kan männen på bilden vara spekulanter på jordbruksfastigheten? I så fall är det kanske nuvarande ägaren som går först och visar upp sina marker för eventuella spekulanter. Och vem är personen ifråga som tagit bilden? En bild som bara visar ryggarna på tre män på en skogsvandring.
En ögonblicksbild från svunna tiders Blekinge. Här har människor knogat och slitet i sitt anletes svett under många, långa år. Den timrade ladugården var en viktig del av gårdens försörjning och den har genom åren fyllts av flera kreatur som genom denna har kunnat stå skyddade mot väder och vind.
Notera hur taket har börjat ge med sig, dels genom svikt i bärande takstolar, men också genom att takspånet bitvis har sett sina bästa dagar. Dörrarna till slinnet har börjat hänga snett, men är ännu vid fotograferingsstället fullt brukbara.
El har så småningom kommit på plats, i alla fall utomhus, men troligtvis även inomhus. I så pass gott skick var ladugården vid detta tillfälle att man ansåg det värt både besväret och pengarna.
Notera också utedasset till vänster på bilden. Hit kom brukarna oftast från boningshuset som skymtas till höger på bilden.
Det här är en bild från svunna tider, tider då människor jobbade efter solen. Inte efter klockan, utan efter hur mycket som kunde göras under den tid som dagsljuset erbjöd dem.
En stillsam bild från ett soligt Blekinge 1949. En byväg som ger besökaren två vägar att fara. Antingen rakt fram på den större vägen, genom den öppna grinden och utmed staketet som nog sett sina bästa dagar, eller också via den mindre vägen till höger.
Vart kan vägarna leda? Går den större till en välbeställd gård och den mindre till ett mindre välbeställt torp? Eller har vägarnas storlek ingen betydelse alls vad gäller slutmålet?
Uppe till vänster på bilden skymtar ett hus. Är det en ladugård? I så fall är väl detta en tämligen välmående gård, i alla fall att döma av storleken på den eventuella ladugården. Och tar vägen slut där?
Men vart leder den andra vägen? Kanske den trots allt också leder till en gård. En granngård. Vägen leder in i skogen och bakom träden kan finnas vad som helst. Vi får nog aldrig svar på var vägen slutar och kanske det är lika bra. Fantasin ger oss möjlighet att söka egna förslag. Visst är det härligt.
En gammal vedspis i ett kök. Kaffehurran står på, och man kan riktigt ana kaffedoften som sprider sig i husets samlingsplats. För så var det ju, köket var den centrala platsen i hemmet och här skulle det gärna skyltas lite med hushållets överflöd för gästerna. Det vittnar mångfalden av kopparartiklar om. Bunkar, kaffehurror och lock. Koppar, det var dyrt det, och ju större samling du kunde uppvisa för besökarna, desto högre upp kom du i traktens inofficiella rangordning.
Rinnande vatten var givetvis inte att tänka på, det var knappast uppfunnet ännu. Istället tronar två hinkar med vatten på ett bord intill spisen. Ovanför dessa hänger en sil och en stånka. Stånkan fungerade som dryckeskärl för gemene man och kvinna.
Tidningar har lagts under spannarna så att inte bordet ska repas mer än nödvändigt. Likaså finns tidningar till höger om vedspisen för att det ska hållas rent och snyggt. På väggen intill hänger vispen. Kanske är den ny, gjord i våras av det bästa björkriset från de egna domänerna. Och ovanför spisen finns ett draget snöre där något hänger på tork. Kanske är det en disktrasa som nyligen använts och som behöver torka.
Vedlåren har fått en något annorlunda placering till vänster om spisen och täcker stora delar av dörren in till kammaren. Eller är det kanske finrummet som döljer sig bakom den stängda dörren. Det får vi aldrig veta. Och inte heller får vi veta hur människorna som bodde här hade det i övrigt. Om de var lyckliga eller olyckliga. Om de var levnadsglada eller trötta, kanske de var räddhågsna inför framtiden. Vi vet inte. Om detta tiger bilden.
Så kallade AK-vägar finns i stora delar av Sverige; de känns ofta igen på sin rakhet och sina ofta tvära kurvor. De representerar en epok mellan ”kostigarna” och moderna tiders avsiktligt böjda motorvägar och landsvägar. AK-vägarna blev den sista generationens vägar som i det närmaste byggdes med handkraft.
På bilden ser vi några AK-arbetare som bygger väg någonstans i gränstrakterna Småland, Blekinge, Skåne. Arbetet var slitsamt och tog sin tid. Sten och skog låg i vägen för den planerade vägen och allt skulle bort med handkraft. Spett, spade slägga, korp och skottkärra med metallhjul var hjälpmedlen och på de största stenbumlingarna var det dynamit som gällde. Det senare kan vi konstatera om vi tittar i bildens övre högra hörn, där mannen symboliskt handborrar hål för dynamiten.
Klädseln är grov och oöm. Några handskar syns inte på bilden och vi kan ana männens nariga och valkiga händer. Säkerligen ofta med självsprickor och blåsor. Arbetet skapade händer gjorda för strängt grovarbete, men inte för ömma smekningar hos de käraste.
Någonstans i Kyrkhult har två män på cyklar tagit en rast. De har slagit sig ned i vägrenen, bland ljung och bräken, för att avnjuta medhavd matsäck. Mannen till vänster har plockat av sig hatt och kavaj och lagt dem ifrån sig, samtidigt som han sträcker ut benen för att kunna pusta ut ordentligt. Mannen i vitt bakom honom ser tröttare ut. Han har inte plockat av sig rocken ännu, han ser betydligt tröttare ut än sin kamrat. Solen lyser, men i bildens övre hörn kan man ana en vattenpöl. Kanske är det ett resultat från gårdagen? Solens sken tyder på att det är tidig förmiddag. Kanske är det 10-kaffe som duon ska avnjuta. Kanske har de stora förväntningar på dagen, kanske är det affärer som ska avslutas. Det vet vi inte, det avslöjar inte bilden. Den avslöjar inte heller deras namn. Det förblir en hemlighet, precis som utseendet på den person som förevigade denna paus.
Liatorp när 1900-talet var ungt. I det mindre huset t.v. om vägen drev Karl Andersson speceri- och diversehandel och sålde bl.a. även hattar och mössor.
I fastigheten bakom hade bröderna Frans och Albert Andersson järn och diversehandel. Albert bodde i huset längst ner t.h. om vägen. I byggnaden framför bodde virkes- och kreaturshandlaren Gustav Johansson.
I fastigheten med verandan var det kaférörelse, som vid denna tidpunkt innehades
av Adamsson. Kaféet övertogs 1912 av S.J. Pettersson, som drev det fram till 1942. Längan t.h. om hästskjutsen tjänstgjorde som magasin och lagerlokal till S. Johanssons diversehandel, som syns t.h. i förgrunden med handlaren Samuel Johansson själv t.v. på trappan.
Ett slitsamt arbete i södra Småland som på så många andra ställen på den tiden det begav sig. Trion är troligtvis i färd med att tillverka ett vattenrör innan dessa tillverkades i metall. Det är knappast det lättaste att hålla borret i centrum när man arbetade sig allt längre in i stocken. En stock som för övrigt verkar vara flera meter lång. På bilden har man redan arbetat sig en bra bit in i stocken, det skvallrar spånorna på marken om. Den yngre mannen står vid ändan av borret och är den som svarar för muskelkraften i detta tunga arbete. Den äldre personen närmast stocken är säkert arbetsledare och med åtskillig rutin för arbetet. Det är också han som är riktkarl och ser till att hålet kommer i mitten på stocken hela vägen. Den tredje mannen tycks för stunden vara arbetslös. Kanske är han beställaren av arbetet, kanske något annat.
Röde bro i Diö för många år sedan. En fantastisk valvbro över Helge å mitt inne i samhället, som tyvärr fick vika för en modernare konstruktion när bilismen gjorde sitt intåg. På bilden ser vi ungdomar som speglar sig i den lugna vattentäkten under dem. Vad tänker de på? Kanske på Näcken som sades lura under vattenytan och som gärna lockade barn till sig enligt den tidens talesätt. Till vänster, på brons baksida, låg en så kallad klappbrygga där traktens tanter skötte tvätten. Ett tungt och krävande kvinnoarbete året runt.
I evig kamp mot den röde hanen. Bilden är från 1938 och visar Liatorps frivilliga brandkår i full mundering. Sven Wickström har tagit bilden där brandmännen stolt visar upp den nyförvärvade motorsprutan som skulle underlätta deras arbete i den ständiga kampen mot elden. Brandbrunnen på bilden låg vid södra järnvägsövergången – mitt emot Hilding Larssons dåvarande affär. Personer på bilden är Gunnar Hagman, Erik och Martin Blomkvist, Gunnar Bengtsson, Hilding Karlsson, Axel och Lars- Erik Larsson, Gustav Andersson, Gustav Nordh och Sune Jonsson. Vice brandchef är Axel Bengtsson och brandchef Bror Holmberg.
Skolfoton från Diö skola omkring 1910. För dagen uppklädda elever som gjort sig extra fina för denna speciella dag. Flera av barnen har säkert, högst tillfälligt, iklätt sig det bästa de har att visa upp och skoldagen i övrigt blev därför sannolikt en betydligt lugnare dag än normalt under rasterna. Notera den stående panelen på skolhuset nedtill och liggande panel ovanför denna. Ett mode som kommit tillbaka idag, 100 år senare, på våra moderna hus.
På Malmöbesök
Diö juniorlag fick 1966, genom Stig Sandgren försorg, möjlighet att möta Malmö FF:s juniorlag i en vänskapsmatch nere i Malmö. Hur matchen slutade vet vi inte, däremot vet vi namnen på de spelare som fick chansen att visa upp sig för Malmöpubliken. En del av bollbegåvningarna blev så småningom lokala kändisar, andra blev rikskändisar.
Spelarna är i det bakre ledet: Jimmy Hultberg, Tommy Almblad, Åke Fast, Olle Nordin (inlånad från Älmhult och blivande förbundskapten för svenska A-landslaget), Mats Svensson och Max Svensson.
Främre ledet: Ulf Fransson (inlånad från Älmhult), Reijo Anttonen, Bengt Lundström, Lennart Jonsson och Kjell Svensson.
Ett kortare stopp
Den ökande bilismen under 1920-talet gjorde det möjligt för föreningar att resa och tävla i lag inom friidrotten. Den 21 maj 1922 gav sig exempelvis Ljungby IF iväg till Älmhult för att tävla i friidrott. På bilden har resan förevigats genom fotograf när man tog sig en rast på vägen till Älmhult. Hur många bilar som användes är osäkert, men förhoppningsvis mer än denna enda. I alla fall om man räknar personerna på bilden, som ju är åtta stycken till antalet. Dessutom finns det väl minst en person bakom kameran. Utrustningen skulle ju också fraktas med. En av personerna håller exempelvis ett spjut i handen. Säkerheten vågar vi som sagt bara sia om, men farten var ju lägre på den tiden och bilarna färre. Dessutom verkar ju en av personerna på bilden vara en rutinerad bilförare.
Invigning
Bokliden Liatorp 1953-06-26. Liatorps IF inviger sin nya fotbollsarena Bokliden i Liatorp. Grabbarna på bilden ser med förtjusning fram emot en invigningsmatch mot allsvenska IF Elfsborg, men samtidigt kittlar nog nerverna också en aning med tanke på motståndet. Det är fullsatta läktare och en fantastisk möjlighet för den enskilde individen att visa upp sig inte bar för släkt och vänner, utan också för motståndarna. Kanske någon av dem drömmer om att det här är matchen då de ska bli upptäckta? Kanske drömmer de om kontrakt med den allsvenska klubben och om ett framtida proffskontrakt? Vi vet inte vad som rör sig i huvudet på spelarna så här minuter innan avspark och vi lär aldrig få veta. Från vänster; Åke Bengtsson, Villy Henriksson, Torsten Johnsson, Lennart Lööf, Seth Lindqvist, Olle Litoft, Bengt Bengtsson, Börje Karlsson, Karl-Erik Gunnarsson, Ove Persson, Valter Bengtsson.
Boxningsuppvisning
På Ljungby IF:s sommarfest den 6 augusti 1933 bjöds det på boxning av högsta klass på Lagavallen i Ljungby. Två av Sveriges bästa boxare genom tiderna ställdes mot varandra i en uppvisningsmatch.
I ena ringhörnan återfanns Nisse Ramm och i den andra ringhörnan stod Harry Persson. Ramms främsta meriter under tiden som amatör är två EM-guld, ett OS-silver och två SM-guld. Han provade också på livet som proffsboxare och var över i USA och boxades.
Harrys Person hade i och för sig inga svenska mästerskapstitlar, men han var å andra sidan både skandinavisk mästare och europamästare i professionell boxning. Även han provade på boxning i det stora landet i väster och gick sex proffsmatcher under sin USA-turné. En uppmärksammad seger över Johnny Risko i Madison Square Garden i New York 1926 innebar höjdpunkten i hans karriär.
Hur uppvisningsmatchen på Lagavallen slutade är okänt. Kanske var det den yngre Ramm som avgick med segern med tanke på att Perssons karriär var i dalande. Å andra sidan kanske den hårdslående Persson fick in en fullträff på Ramm och då skulle matchen sannolikt ha slutat men knock out.
Men hur som helst så bjöds Ljungbypubliken en strålande underhållning. Och en och annan yngling sidsteppade säkert hem från Lagavallen den kvällen och drömde om en framtida boxningskarriär i Förenta Staterna.
Angshult Produktioner 