Äpplet faller inte långt från trädet
Varför skulle det egentligen vara fel att lära ungdomar vad som är rätt och fel här i livet och i samhället? Mycket, om man ska tro dagens föräldrar som inte själva tycks ha den blekaste aning om grundvärden.
Häromdagen kunde det inne i vårt samhälle konstateras att några ungdomar tjuvstartade med att skjuta fyrverkerier och smällare långt innan nyårsafton. Av förklarliga skäl väckte detta upptåg irritation bland inte minst djurägare, som såg sina djur skaka av skräck. Busstrecket påpekades på sociala medier med förmaningen att föräldrar borde ha bättre kontroll på sina ungdomar och vad de gör. Något som väckte ont blod hos flera vuxna och därtill föräldrar som såg sig förfördelade, då deras barn aldrig gör några fel. Det är givetvis rent skitsnack, alla gör vi fel ibland, vi är ju mänskliga. Men frågan är hur barnen kunde komma åt smällare och varför föräldrarna inte hade koll på vad barnen gjorde.
Några dagar senare var det dags för nästa upptåg i samhället. På vår nybyggda lekplats hade det sprayats snoppar och snippor i blå nyans. Sprayburkarna hade lämnats kvar när busstrecket inte var roligt längre. Hur förklarar man sedan för småbarn som vill leka där att det finns fullt med snoppar och snippor på deras rutschkana? Återigen blev det inlägg på sociala medier och återigen förnekade vuxna någon inblandning från deras barns sida. De var i vanlig ordning fullständigt oskyldiga. Vad var det som sa att det var barn, kunde det inte lika gärna vara någon vuxen? hävdades det bland annat.
När jag så igår körde ner saker till vår återvinningsstation, var det som om alla pusselbitarna plötsligt fallit på plats. Återvinningsstationen var full med olika skräp som bara dumpats där utan någon som helst sortering. Där fanns solstolar uppsatta, en säck med morötter var öppnad och dumpad på marken, sopsäckar kastade huller om buller, och inte minst en nedmonterad och sönderslagen gatuskylt som sa parkering förbjuden. Rena svinstian med andra ord. Det var då som jag insåg att det är de vuxna förebilderna som brister. För hur ska en blind kunna leda en blind?
Dagens samhälle består till stor del av föräldrar som skiter i allt och alla om det inte gynnar dem själva på något vis. Och ingen jäkel ska tala om för dem vad som är rätt eller fel, för själva är de perfekta i allt de gör. Så länge det inte går att finna egen vinning i saker och ting, bryter de mot alla grundvärden som ett samhälle står för. Det är till denna sortens människor som vi håller på att lämna över vårt samhälle. Fy för den lede!
Välkommen till dårarnas paradis
Lokala media rapporterar idag om att det inte är okey att hämta och lämna sina barn på en förskola i Älmhults kommun om du är iklädd kamouflagekläder, kängor och basker. Pappan ifråga är aktiv i Hemvärnet och har under vissa dagar uniformsdagar, men han har således nu förbjudits att hämta sitt barn i denna klädsel, utan att först meddela förskolan så att de kan plocka undan de barn som blir skrämda av uniformen.
Men hur långt ska det egentligen få gå i det här landet? Och vad blir nästa idé i detta dårarnas paradis? När ska idiotin någonsin få ett slut?Om det nu är som så att några barn blir skrämda av uniformen, så varför inte lösa det genom att prata, förklara, visa upp och skapa förståelse? Är det inte så man professionellt jobbar med trauman?
Nej, uppenbarligen inte i det här landet. Här ska problemen sopas under mattan, förnekas och trauman ska skjutas på framtiden. Vi ska framstå som mönsterlandet, sagolandet. Vi ska vara störst, bäst och vackrast i allt. Allt medan våra politiker skor sig med feta löner och lever i en helt annan värld, ivrigt påhejade av rödgardister och manshatande feminister.
När ska egentligen medborgarna i denna, världens sista Sovjetstat, få upp ögonen för denna parodi som de tvingas leva i? Hur mycket idioti kan de ta innan det blir nog? Hur mycket skygglappar kan de acceptera? Uppenbarligen hur mycket som helst. Vi lever ju, som jag tidigare berört, i en demokratur. Och den vanliga människan är inte vatten värd.
Vad hände med Willie the King and the Rock ´n Rollers?
Svensk musikindustri har under de senaste decennierna skördat enorma framgångar världen över. Men det svenska musikundret är långt ifrån så nytt som många tror.
Redan 1974 slog Abba igenom med buller och bång och blev Sveriges första riktigt stora musikexport. Sedan dess har Sveriges musikindustri gjort väldigt bra ifrån sig och den svenska musikexporten har varit enorm. Men Abba var egentligen bara toppen på ett isberg. Innan dess hade vi väldigt stora inhemska band som Hep Stars, Tages med flera. Och de var likaledes bara toppen på ett mindre isberg.
Själv spelade jag under 1970-talet gitarr i bandet Willie the King and the rock ´n rollers. Låt mig bara så här inledningsvis betona att vi inte var i närheten av de ovan nämnda grupperna. Jag vill särskilt påpeka detta för att visa att jag inte på något sätt vill förhäva mig. Tvärtom, vi var långt ifrån bra och några skivinspelningar var det aldrig tal om. Vi träffades för att jamma lite, skrev egna låtar och tyckte givetvis att vi höll en väldigt hög klass. Men sanningsenligt, det gjorde vi absolut inte. Jag skulle tro att vi låg närmare det uttryck som dagens ungdomar använder när de säger att något suger. Men vi hade våra stunder tillsammans även om det inte tog alltför lång tid innan bandet upplöstes. Kanske till mångas fröjd och lättnad, vad vet jag.
När man sedan så här tittar i backspegeln så kan man väl konstatera att bandets medlemmar gick olika vägar här i livet. Men att det faktiskt blev folk av oss allesammans. Idag befinner vi oss alla i den övre medelåldern och även om vi inte har direkt kontakt så stöter vi på varandra då och då. Ibland handlar det om fysiska möten, ibland om möten i den digitala världen. Och då kan man prata om gamla tider, jämfört med nya. Om vilka drömmar som vi då hade och vilka drömmar som vi levde upp till.
Breddar vi sedan ytterligare lite på bekantskapskretsen och pratar om de andra två killarna som vi i bandet umgicks med privat, och som då ansågs mindre musikaliska, så förundras vi över hur väl det gått för oss allesammans. Bandets två låtskrivare blev författare, den ene dessutom konstnär och journalist, liksom en annan av bandets medlemmar som valde journalistbanan. Den andre låtskrivaren fick dessutom jobb på UD. En fjärde bandmedlem, plus de andra två killarna utanför bandet, blev egna företagare. De två sista bandmedlemmarna är idag experter inom sin respektive yrkeskategori och högt aktade människor.
Det är spännande att tänka sig att en så liten ort som vi växte upp på kan producera så spännande människor som den här oktetten är och var. Visst, vi är inga profeter av något slag, det blir man aldrig i sin hemstad. Men utanför vår lilla stadsgräns är vi nog mer aktade än i vår egen hemstad på 600 invånare. I alla fall vill man inbilla sig det när man allt som oftast blir förbisedd på hemmaplan.
Hur har du det idag?
Hur ofta får vi inte den frågan? Och vad svarar du? Svarar du som sanningen är att det just denna dag kan kännas för jäkligt? Och bryr sig frågeställaren egentligen om vad du svarar, eller har det bara blivit en hälsningsfras som vi kastar ur oss?
Jag är benägen att tro att så många som nio av tio personer som ställer frågan gör det av ren slentrian och förväntar sig att du ska svara; tack alldeles förträffligt. Och att de därefter kan de gå in på sitt verkliga ärende. Frågan är ju vänlig och avsedd i all välmening, den kan ju till och med vara banbrytande inom en konversation. Men hur många bryr sig egentligen om vad du svarar? Och hur många av dem tar egentligen till sig ditt svar?
Många människor, däribland jag själv, går omkring med konstant värk i kroppen och önskar inget hellre än att någon dag kunna få vakna upp och känna sig symptomfria. Att känna att varje led, varje ben och varje skelettdel fungerar som den ska utan att smärta. Att kunna studsa upp ur sängen, glatt dra upp persiennerna och blicka ut över den soliga nejden och tänka att idag är allting möjligt. Idag finns inga begränsningar i mitt liv och leverne, idag kan jag göra allt jag vill och allt jag drömmer om.
Men för mig och så många andra ser verkligheten annorlunda ut. Jag drar mig en extra stund i sängen eftersom lederna behöver detta, reser mig sedan långsamt och smärtsamt upp ur mitt nattläger och asar benen efter mig bort till fönstret för att blicka ut över den solbadande tomten. Där möter mig en fantastisk vy som givetvis gläder mig, men jag ser också att om jag varit kurant så finns det så många saker som jag skulle kunna göra ytterligare. Viljan och lusten finns där men med värken kommer begränsningarna. Det som skulle kunna vara perfekt blir bara fullt godkänt. Det som i skolbetyg skulle kunna bli MVG blir bara VG trots att det är mitt favoritämne och att jag har all kunskap som egentligen behövs.
Värk är en sjukdom som inte syns och ibland hör jag människor säga; men du ser så pigg och kry ut. Men det är väl självklart att man vill se fräsch och glad ut, det finns mig veterligen ingen som avsiktligt vill se ofräsch och sliten ut. Om det varit det normala så hade väl varenda människa sett ut på det viset. Men att försöka se fräsch, pigg och kry ut kostar. För såväl frisk som kry. Kanske lite mer för den sjuke, även om det inte märks.
Så vad svarar man då på frågan som man får ett par gånger om dagen? Jo tack, det är som vanligt. Eller; Tack jag ska inte klaga. Ska man helt enkelt ljuga för att inte tråka ut frågeställaren? Eller är det trots allt bättre att säga som det är? Jag mår för jäkligt idag.
Men hur reagerar då frågeställaren på detta svar? Tycker han att man är gnällig? Han får ju oftast samma svar och till slut kanske han tröttnar på att fråga. Eller är det just den tionde av tio möjliga som nämndes ovan och den enda som verkligen bryr sig.
Summa summarum, eller kontentan av den här texten, är helt enkelt att frågeställaren ska tänka sig för innan frågan ställs. Bryr han sig verkligen om innebörden i frågan eller har frågan helt enkelt bara blivit en hälsningsfras?
Som ett brev på posten
Under gårdagen skrev jag om politikernas beslut om att lägga ner ett äldreboende i min hemkommun. Det blev ett himla hallå om det där beslutet, om att det fattats på fel nivå och av fel personer med mera. Kommunen uppvaktades också av initiativtagare till en protestlista och plötsligt visste politikerna inte på vilket ben de skulle stå.
I dagens tidning finns ett reportage där politikerna vänder kappan efter vinden och som om detta inte vore nog så har dessa också använt sig av insändarsidan för att personligen bedyra hur oskyldiga de är i detta ärende. Ändå är det samma politiker som varit med om att fatta beslutet på en lägre nivå.
Inte för att det förvånar mig det minsta, det ger bara vatten på min kvarn. Och jag gläds åt att människorna på landsbygden satte ner foten och startade en namninsamling för att pressa politikerna. Än är emellertid inte sista ordet sagt i denna fråga och framtiden får utvisa vad det blir. Men om ett nedläggningsbeslut tas i framtiden, så kommer det att synas vilka som stod bakom detta. Och det är ju snart val igen…
Nya tider – Nya lögner
I min hemkommun sitter politikerna och fattar beslut om att lägga ner äldreboende som inte är lönsamma. Det kan ju förvisso låta ekonomiskt försvarbart, men vad får de äldres välfärd egentligen kosta? Vad är de värda som byggde upp vår välfärd och vårt land? Inte en krona om man ska tolka våra politiker rätt.
Egentligen finns det ju mycket inom en kommun som inte är ekonomiskt försvarbart, men det får inte omnämnas eftersom man då klassas som en andra sortens människa i det här landet. Våra politiker har på ett effektivt sätt satt munkavle på folket och alldeles för få av oss gör några försök att plocka av denna munkavle. Istället går vi som tama offerlamm till stupstocken.
Företrädarna för det nedläggningshotade äldreboendet ställer frågan varför just de ska drabbas. Till svar får de att de är det minsta äldreboendet i kommunen och att något måste bort. Jaha, det minsta ska alltså bort. Men vad händer när det minsta är borta? Är det då dags för det som är näst minst att försvinna? Och därefter det tredje minsta? Det där är ju en argumentation som inte håller.
Kanske kommer sanningen i en annan dager om man säger att det nedläggningshotade äldreboendet finns utanför centralorten, ute på vischan? Var det förresten inte just det som hände för något år sedan då man la ner ett annat äldreboende, det låg ju också ute på vischan. Och var inte det också det minsta vid det tillfället? Känns jargongen igen?
I min hemkommun är det enbart centralorten som räknas, sedan får politikerna säga vad de vill. Mina skygglappar fungerar inte och jag ser igenom deras lögner. Centralorten ska växa, kosta vad det kosta vill. Och vill du inte bo i centralorten som ung eller medelålders, ja då ska du ta mig tusan dit på ett äldreboende.
Journalistiken skjuter bredvid målet
Igår hade jag så mycket att stå i att jag knappast hann leva i nuet som det så vackert uttrycks nu för tiden. Å andra sidan blev det mycket uträttat och till mångas glädje hann jag inte fördjupa mig i livsfrågorna.
Men idag har jag hittat en lagom rutin för arbetet och det är då som funderingarna kommer. Funderingar på vart mänskligheten egentligen är på väg. Och som gammal journalist kan man inte låta bli att fundera på varför dagens journalister är så politiskt färgade. Alla vet ju i och för sig att tidningar är politiskt färgade, Aftonbladet är röd, Expressen är blå för att göra saken väldigt enkel. Men det tycks inte spela någon större roll i den allmänna nyhetsrapporteringen.
Som exempel kan vi lätt ta valet av USA:s president Donald Trump. Han blev vald till ledare i det stora landet i väst i ett demokratiskt val. Det råder det ingen som helst tvekan om. Men det passade inte meningsmotståndarna och absolut inte svensk media. Så man går ut och vänder på varenda sten för att hitta skandaler och andra saker för att visa vilken uppenbart dålig person han måste vara. I det stora landet i öster omväljs Vladimir Putin för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och bara ett oskyldigt barn kan väl hysa förtroende för ryska val och ryska rättsväsen. Putin kan göra som han vill, han kan invadera länder på löpande band och förtrycka folk i otaliga länder. Men han svartmålas inte i svensk media, han är uppenbarligen acceptabel. Hur korkade får media egentligen bli? Är det inte här de ska lägga krutet och påtala vilken sorts person Putin egentligen är? Är det inte människorna i landet i öster som behöver bli befriade från en tyrann?
Men vi behöver egentligen inte gå utanför vårt avlånga lands gränser för att se på detta elände. Det finns mitt framför ögonen å oss om vi bara öppnar dem och är villiga att se. Så snart någon från Sverigedemokraterna gjort något så blir det stora nyhetsrubriker och förstasidesnyheter med fet rubrik. Och så långt är jag med i journalisttänket, journalister älskar ju skandaler över allt annat. Men våldsvänstern då? Varför förtigs dessa? De är ju minst lika stora bovar och banditer som de högerextrema. De ställer ju till med minst lika mycket skit i dagens samhälle. Men här tiger journalisterna still, här nämns inte personer vid namn och pekas ut i tidningar med namn och adresser. Är vi inte alla lika inför lagen? Är det ok att slåss med järnrör om du tillhör Vänstern? Det här visar var klart och tydligt vilken rutten media vi har i det här landet. Och dessvärre köper Sveriges befolkning det. Jag är djupt bekymrad.
Vi lever i en demokratur
I helgen rensade jag upp min hemsida och plockade bort många års sportreferat. Det finns ju ingen orsak att ha en hemsida med sportreferat, då jag ju inte längre arbetar med sportjournalistik. Denna inkomstbringande källa la jag ju ner för några år sedan och skam att sägandes så dog nog journalistiken med mig.
Visst finns det fortfarande en och annan journalist som kan räknas som seriös, men de är mer ett undantag än en regel. Dagens journalister är i regel mer intresserade av att se sitt namn i tryck än att trycka på verkligheten och sanningen ute i samhället. De är alltför ofta undanfallande och rädda för sanningen och gömmer sig då bakom sina skrivbord som de helst av allt inte lämnar. Journalistik kan vara obekvämt för alla parter, men av olika anledningar. Obekvämt för den som granskas, obekvämt för den förfördelade som tvingas blotta sig och obekvämt för journalisten som kanske måste skriva sanningar som hans kollegor i åratal har blundat för. Något som han helst inte vill skriva.
Ett lysande undantag på journalisternas undanfallande är Janne Josefsson. Här har vi en journalist som inte backar för obekväma sanningar och som går till botten med problemen. Han drar fram byket i dagsljuset och pekar på sanning och fakta komma i dager. Det är så en riktig journalist jobbar, det är fler sådana journalister som behövs. Men han är som sagt ett av få undantag i dagens Sverige.
En annan journalist som inte skrädde orden var författaren Vilhelm Moberg. Han vågade också ta bladet från munnen och säga vad han tyckte. Inte minst gjorde han detta genom att i en artikel i Dagens Nyheter 1965 berätta för allmänheten vad en Demokratur är för något.
”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”
Ett påstående som idag kanske är mer sanning än någonsin. Problemet med svenska folket är bara att de inte fattar att det är just en demokratur och inte en demokrati som vi lever i. De köper sanningarna som skrivs i kvällstidningar och morgontidningar utan någon som helst eftertanke. Sedan springer de ut och sprider påståendena vidare, delar dem på sina sociala medier och känner sig präktiga och duktiga. De vet minsann, de har läst på och är kunniga. Problemet är bara att de inte har läst på, de har bara köpt vad demokraturen vill att vi ska köpa.
Angshult Produktioner 