Småland är välkänt för sin folklore och sina många sagor. På denna sidan har jag samlat sägner från, framför allt, trakterna kring den gamla riksgränsen mot Danmark. Samtliga sägner har också varit publicerade i media och texterna är mina egna. Emellertid är bilderna tagna från internet då mina egna tecknade alster har förkommit.
Drakaskatten i Sannaböke
I Arnanäs, Virestads socken, levde vid den tiden, det vill säga sommaren 1672, en bondson vid namn Ingemar Lassesson. Ingemar upplevde under sin livstid många äventyr, men det våldsammaste och märkligaste av dem alla var äventyret om ”Drakaskatten i Sannaböke”.
Ingemar råkade in i äventyret när han, tillsammans med en granne, var på hemväg från en köpstadsresa till Kristianstad i Skåne. Under ritten hem hanns nämligen de båda smålänningarna upp av ett par danskar och kom i handgemäng med dessa. En av danskarna, Elof Svensson, anföll Ingemar med en yxa och sårade honom i halsen med densamma. I stridens hetta, och i nödvärn, fick Ingemar emellertid grepp om yxan och högg tillbaka, så illa att Elof avled av hugget. Svenskarna red därefter, väl medvetna om påföljden om de blevo gripna på plats och ställe, med högsta fart upp mot Getabäck och kom lyckligt över ån som på den tiden utgjorde gränsen mellan Sverige och Danmark. Snart nådde de Stenbrohultstrakten och kände sig någorlunda säkra från sina förföljare. De tog därför en välbehövlig paus för att vila såväl ryttare som hästar, och begav sig ut i skogen för att försöka hitta något matnyttigt. De gick fredligt omkring i skogen, var för sig, och försåg sig av skogens skafferi. När Ingemar kom fram till Sannaböke lycka i skogen överraskade han en drake som låg och lapade sol. Han drog sig därför tillbaks in i skogen och täljde raskt till en knölpåk som han skulle kunna angripa draken med. Med påken redo återvände sedan Ingemar till draken för att bekämpa densamma. Ett beslut som kanske inte tillhörde det förnuftigaste, med tanke på drakars omtalade list och styrka. Men även Ingemar använde list i sitt angrepp. Han tog av sig sin tröja och hängde denna på en stubbe, något som visade sig förvilla draken till den grad att det var tröjan som draken anföll och överöste med sin eld. Samtidigt fick Ingemar hjälp från oväntat håll. Det påstås nämligen att ”Mäster Nils”, den berömde prästen i Virestads församling, fick en syn för sina ögon där han stod mitt i sin predikan i Virestads kyrka. Han ropade till sina församlingsbor: ”Här är nu en man som i denna stund strider mot djävulen, beder för honom en god bön!”. Och församlingsborna bad. Om det nu var detta som var avgörande för striden, är det ingen som kan avgöra. Men märkligt nog lyckades Ingemar besegra draken genom några rejäla träffar i nacken på odjuret, som i ett förtvivlat och desperat försök försökte förvilla Virestadssonen genom att förvandla sig till en höna. Men förvandlingen kom för sent och Ingemar stod som segrare i den bittra striden. Och naturligtvis hittade Ingemar den skatt som de flesta av sagans drakar brukar vakta. Den innehöll såväl brudkronor som stora mängder av silver, vilka allt togs med till hemmet i Virestad. Väl hemkommen väckte Ingemars rikedom först bestörtning i hemmet. Fadern, som var nämndeman och hette Lasse Jönsson, befarade först att sonen stulit skatterna. Men allt det där redde så småningom upp sig, och det gjorde även efterspelet med danskarna. Ingemar blev nämligen efter en tid stämd till tinget i Allbo häradsrätt för mordet på Elof Svensson. Rätten kunde dock inte finna annat än att Ingemar handlat i nödvärn, varför de inte kunde döma honom till döden. Men skadestånd blev det och ett rejält sådant. En mansbot handlade om stora pengar och värdet i boten uppskattades till många oxar. Fast det var förstås inga problem för Ingemar att betala. Han hade ju ”Drakaskatten i Sannaböke” att ösa ur.
Gåarydstrollen
Till det nuvarande Gustafsfors, dåvarande Gåaryds gård, i Pjätteryds socken hörde förr i tiden stora skogar. Skogar som innehöll mycket mer än bara bränsle och hustimmer om man skall tro de gamla sägnerna. Här huserade nämligen de så kallade Gåarydstrollen och de ställde till med mycket förtret för människorna i deras närhet.
Troll var något alldeles speciellt, de kunde nämligen förvrida huvudet på vanligt folk med sina upptåg och idéer. Så var fallet även i berättelsen om när Gåarydstrollen rövade bort bondmoran Tora. En sommardag för länge sedan skulle drängen på Gåaryds gård och vakta boskap som betade i samma skog som trollen hade som hemvist. Plötsligt fick han på avstånd höra något som lät som yxhugg i skogen samtidigt som han tyckte sig höra hur någon talade. Han blev fundersam över vad det kunde vara och tog sig därför närmare ljudet. – Gör brösten stora, för så har Tora, hördes någon i skogen säga. Drängen lyssnade efter bästa förmåga men lyckades inte urskilja något mer bestämt. Inte mer än att alla ramsor som lästes avslutades med just ”så har Tora”. Han kom då att tänka på att det i Barshult bodde en hemmansägare med en hustru vid namn Tora. En iakttagelse som skulle visa sig nog så viktig framöver. Med tanke på att det fanns såväl troll som oknytt i skogarna runt omkring bestämde han sig för att varna hemmansägaren och hans familj och satte därför av i sporrsträck från platsen på sin häst. När han kommit över Lillån vid nuvarande Broslätt mötte han emellertid två troll som mellan sig ledde en försvarslös, jämrande kvinna. Den rådige drängen kände väl till att troll inte har någon makt över stål och silver och raskt drog han upp sin fällkniv och förde denna runt sig själv och hästen. Därefter hoppade han av sin stolta springare, sprang fram mot trollen och förde raskt sin kniv på samma sätt runt kvinnan. Trollen miste därvid sin makt över henne och var tvungna att fly till skogs. Kvinnan erbjöds därefter plats på drängens häst och så fortsatte ritten fram till gården i Barshult. Väl framkommen band han hästen utanför stugan, grep en yxa och placerade kvinnan på en huggkubbe. Därefter steg han med raska steg in genom stugdörren. Han varseblev genast en säng i stugans ena hörn, där en människolik varelse låg och jämrade sig. Till gårdsfolkets stora förskräckelse steg han fram till sängen och placerade med kraft yxan i den jämrande varelsens huvud. Alla i rummet varseblev nu att det ingalunda var en människa som låg i sängen utan en alkubb som trollen gjort till en avbild. Drängen själv försvann, efter väl förrättat värv, ut genom stugdörren för att hämta in kvinnan han lämnat utanför och som du säkert själv har räknat ut vid det här laget så var det givetvis bondmoran Tora. Att glädjen stod högt i tak i Barshult den dagen är inte heller så svårt att räkna ut. Och drängen, då? Jo, från den dagen visade familjen givetvis alltid stor tacksamhet mot sin orädde välgörare.
Brudgummestenen
Gustav Vasa räknas av många som Sveriges landsfader och Svea rikes uppbyggare. Dock knappast i södra Sverige, där Skåne och Blekinge på den tiden tillhörde det danska riket.
Och knappast heller i Småland heller för den delen, där missnöjet med de nymodigheter och extra pålagor som lades på befolkningen. Förbudet att över landsgränsen göra affärer med danskarna drabbade den lokala befolkningen hårt, och en resning bland smålandsallmogen kom också till stånd genom Nils Dacke. En resning som under de första åren också föll lyckligt ut för smålänningarna. Men så småningom vände krigslyckan för Dacke och hans bondehärar. Många smålänningar dödades och andra ”bondesoldater” flydde för livet för att rädda sig ur landet. En av dessa bondepojkar som var på flykt söderut, nådde en vacker sommardag Brantelid i Virestads socken. Rymlingen lyssnade till namnet Torbjörn och slumpen gjorde att han kom fram till bonden Ingemar Gudmundssons svedjade utemarker. Där, på en sten, fick han syn på en vacker kvinna som var ute och vaktade gårdens får och getter. Hennes namn var Inga och visade sig vara bondens yngsta dotter. De båda unga kom i samspråk och Inga ordnade i sinom tid med så att Torbjörn så fick arbete på hennes fars gård. Torbjörn utförde sitt arbete väl och Ingemar var mycket nöjd med sin nye dräng. Han märkte också snart att tycke uppstått mellan de två ungdomarna. Men trots detta gjorde han upp med sin granne, Lars, om att dennes son Måns skulle gifta sig med Inga till våren. Ett beslut som kanske inte är så svårt att förstå om man sätter sig in i dåtidens sociala aspekter. En bondson var tveklöst ett bättre parti än en, av konungen, efterlyst dräng. Att över huvud taget inhysa någon som Torbjörn innebar en stor risk för Ingemar, som därför uppmanade Torbjörn att lämna gården och söka sig söderöver. En dag anlände tre främmande män till gården och frågade efter Ingemar och Inga, som anade vad det handlade om, skyndade iväg för att varna Torbjörn. De unga tog ett raskt farväl av varandra och Torbjörn svor på att Inga skulle bli hans ”om än hela avgrunden skulle ställa sig emellan”. Än en gång begav sig därför Torbjörn iväg för att söka skydda i skogen. Så småningom kom han fram till en ödegård i socknen utkanter och beslöt sig för att övervintra i densamma. När våren så småningom anlände, rustades det till bröllop mellan Inga och Måns. Och en vacker vårdag gav sig bröllopståget iväg på den slingrande vägen mot Virestads kyrka. Strax norr om Fanhult, där storskogen tar vid, finns än i dag en stor gråsten. Och just när brudföljet passerade denna sten, träffades Måns av en pil. Skottet tog i bröstet och brudgummen föll död ner från hästen. Nästan i samma ögonblick rusade en ung man fram från stenen, slet ned bruden från sin häst och drog med henne ut i den täta skogen. Det förskräckta brudföljet sökte noggrant igenom skogsområdet utan att finna något spår av vare sig Inga eller den mystiske ynglingen som rövat bort bruden. Men samtliga var närvarande var övertygade om att det var Torbjörn som infriat sitt löfte till Inga. Sägnen berättar dessutom att paret slog sig ned i just den övergivna gård som Torbjörn övervintrat i. En gård som sedan dess kallats för Torbjörnahult och som idag ligger i Härlunda socken.
Agundaborg
I slutet av 1200-talet låg på Brånanäs, i nuvarande Agunnaryds socken, en stor gård vid namn Agundaborg. Gården, bestående av en huvudbyggnad och en förrådsbyggnad, låg förnämt avskiljd från arrendeböndernas byar och hade dessutom ett eget gårdskapell.
I huvudbyggnaden återfanns glasfönster, något som var väldigt exklusivt under medeltiden, och tyder på att Agundaborg skulle ha varit residens för en mäktig person. Några exakta uppgifter om gårdens ägare finns emellertid inte, men skall man tro den muntliga traditionen så bebodde gården av en ovanligt stark personlighet. En personlighet som kom att spela en avgörande roll i bland annat kristnandet av vårt landskap. Sägnen berättar nämligen att det för länge sedan, på Brånäs vid Agunnarydssjön, bodde en förnäm borgfru vid namn Agunda. Detta var på den tiden då Sverige ännu inte var ett kristet land, även om Sigfrid i Växjö med framgång hade börjat sprida den kristna läran. Agunda och hennes systrar lät döpa sig till den nya läran och många i bygden gjorde likaledes. Genom Agundas försorg fördes också traktens första kyrka upp på Brånäs, men hennes systrar var heller inte overksamma. Ungefär samtidigt lät nämligen Visla uppföra en kyrka i närliggande Vislanda och likaledes gjorde Pietra i lika närliggande Pjätteryd. Detta sågs emellertid knappast med blida ögon av de som ansåg att Agunda svikit sina fäders gamla tro. I grannskapet återfanns exempelvis de ännu hedniska herrarna Taxe och Hödd. Somliga källor antyder att de var bröder, men detta har inte med säkerhet kunna fastställas och saken spelar egentligen inte så stor roll i det här sammanhanget. Båda två hade fått avslag på sina frierier till sina hjärtans kära, fröken Agunda, och de sammansvor Sig högtidligen för att gemensamt utkräva hämnd på sin svekfulla käresta. Som så många gånger förr i kampen om kvinnors hjärtan blev emellertid bundsförvanterna ovänner och Hödd tog ganska snart livet av Taxe. Han fortsatte därefter att bränna och härja i trakten och förskansade sig inför vintern på er erövrad kristen gård på Höö i sjön Möckeln. Därifrån planerade han att anfalla och förstöra Agundaborg. Agunda blev emellertid varskodd om hotet från Hödd och Sigfrid uppmanade henne att snarast samla sitt folk för att straffarna de otuktiga hedningarna. Problemet för Agunda var emellertid att hon saknade tillräckligt med farkoster för att kunna attackera Höö. Sigfrid tillbringade därför en hel natt med böner och på morgonen hade något märkligt inträffat. Möckelns vatten hade frusit till stark is och med Agunda i täten tågade hennes trupper över denna is mot Höö, där Hödd och hans främsta män blev nedgjorda i den påföljande striden och Agundas styrkor vann en förkrossande seger. De kristna fick efter den dagen leva i fred i området. Som tack för sin insats mot hedningarna gav en tacksam Sigfrid därefter Agundas namn till kyrkan och församlingen och det skall vara därav som dagens Agunnaryd har fått sitt namn.
Kajelund
Virestads Hembygdspark ligger väldigt vackert insluten i det lilla samhället. Platsen verkar andas en lugn och fridfull ro där solen strålar ned genom trädkronorna och träffar de gamla byggnaderna. Men en gång i det förgångna var det troligtvis annat ljud i skällan.
Sägnen berättar nämligen om en kvinna vid namn Kaja som en gång i tiden skulle ha blivit stoppad ”kvick i jord”, det vill säga ha blivit levande begravd här. Detta för att hon skulle haft tidelag med en tjur och sedermera fött ett barn med tjurhuvud. Ett stenröse öster om själva parken omnämns som platsen för själva begravningsakten. Hur mycket som är sant av sägnen lär vi aldrig få 100 procentig säkerhet i, men sägner uppstår väldigt sällan ur tomma intet… Virestadsbornas gemytliga hembygdspark består annars av flera intressanta byggnader. Den största stugan kallas Bokelund, eller Kölvestugan för sitt ursprung i Kölve. Ett typiskt soldattorp från indelningsverkets tidevarv. En timrad ryggåsstuga som kom till Kajelund redan 1927, två år efter det att hembygdsföreningen bildats. Den kostade 275 kronor i inköp och beboddes av soldat Stark i Kölve fram till år 1820. Men det finns fler stugor att besöka och beskåda i Kajelund. Kristina Melins stuga från Stubbalycke är kanske populärast bland de yngsta. Kristina tillverkade nämligen karameller och konfekt i sin lilla stuga. Dessutom sålde hon ”kyrkepinnar”, eller polkagrisar som det heter idag, på söndagarna. Kristina bodde i stugan fram till 1930 och stugan kom till Kajelund 1931. Priset var 86 kronor stugan är möblerad precis som på Kristinas tid. I ena väggen finns en stor spik där polkagrisdegen kastades upp och drogs i för att få rätt konsistens och än idag används den spiken då vi tillverkar polkagrisar i hembygdsparken. En ovanlig ladugård kan hembygdsparken dessutom stoltsera med. Den kommer från Framnäs i Spånghult. Taket består av näver och torv och istället för spik så har träpluggar använts. Ladugården är en ovanlig historia i skiftesverk som faktiskt består av både lada, loge och fähus. Den revs 1950 och kom till Kajelund strax därefter. Sedan har vi kyrkstallarna som kom hit 1961. De här var ursprungligen placerade söder om Virestads kyrka och kistorna utmed väggarna var avsedda för bland annat matsäck. Många av sockeninvånarna hade långt till kyrkan. Att det finns mycket att beskåda och ta lärdom av i Kajelund råder det inget tvivel om. Och de drygt 300 medlemmarna i hembygdsföreningen har orsak att vara stolta över sin hembygdspark. Den har det mesta man kan önska. Inte minst en mycket intressant sägen.
Gärdslevargen
Källeboda koja i Härlunda församling är benämningen på denna backstuga som troligtvis är byggd i slutet av 1840-talet. En backstuga som från början av 1850-talet och 25 år framåt i tiden blev en bostad för socknens allra fattigaste och så kallat löskefolk.
Mest var det pigor med oäkta barn som genom sin grossess förlorat sina arbetsplatser och därefter flyttat in i backstugan. Men några familjer och drängar nämns också i husförhörslängderna genom åren. Hur många som mest bott under ett och samma tak är svårt att klargöra men vid ett tillfälle bodde minst åtta personer här. En av de personer som skulle leva långa tider av sitt liv i backstugan var flickan Martha. Hon föddes år 1846 och levde där, tillsammans med sin mor Anna, fram till år 1863. Hon flyttade då, 17 år gammal, till knekten Johan Svensson Hult på soldattorpet i Torbjörnahult. Knekten Hult blev emellertid avskedad från det militära efter endast fem månaders tjänst och familjen kom raskt på obestånd. De flyttade först till en backstuga i Gäddegölshult, men efter en tid så kom familjen tillbaks till Marthas barndomshem, Källeboda. Martha var nu tillbaks i eländet men den här gången med en egen familj att ta hand om. Inte blev det bättre när före detta knekten Hult, 1869, när nöden var som störst, ertappades med att stjäla en säck potatis och för detta dömdes till sex månaders fängelse. Men tragedin skulle bli ännu värre för den redan utsatta familjen. Efter avtjänat straff återvände familjefader Hult och skaffade sig tillfälliga arbeten genom att bland annat hugga gärdslen till böndernas gärdesgårdar. Han brukade ofta yla och tjuta som en varg när han gick där i skogen och det var därav han så småningom fick sitt öknamn, Gärdslevargen. Gärdslevargen var stor och stark men i gengäld inte särskilt begåvad. Han brukade heller inte stanna alltför länge i tjänst hos någon. Ovänskap och tråkigheter följde ofta i hans spår och han drog sig inte heller för att stjäla när nöden blev som störst. Något som kanske egentligen inte var så underligt. Tillsammans med hustrun och de fyra barnen levde han i största armod. Så hände det sig att Gärdslevargen en dag lejdes av en bonde som hette Bengt för att mörda en undantagsman vid namn Johannes. Denne Johannes ansågs allmänt som en trollkarl som besatt magiska krafter. Bengt ville emellertid ha honom röjd ur vägen och Gärdslevargen åtog sig uppdraget. Den 1 juni 1875 begav han sig därför iväg för att fullgöra sina åtaganden. Bengt hade utrustat honom med krut och pistol och Gärdslevargen strövade iväg, om än fylld av olust och vånda över vad han lovat att utföra. Väl hemma hos Johannes samtalade de båda en stund innan de begav sig ut mot skogen tillsammans. Gärdslevargen hade sin pistol gömd innanför kläderna och inte långt från Johannes hus tog han fram densamma och sköt Johannes bakifrån i ryggen. Därefter flydda han från brottsplatsen med bråda steg. Så småningom blev Gärdslevargen hämtad i sitt hem för att förhöras i frågan. Inledningsvis nekade han till mordanklagelsen, men så småningom erkände han. Det sägs att den döde Johannes visade sig varje natt för Gärdslevargen, ända tills han erkände sitt hemska dåd. Sanningen nystades fram och såväl Gärdslevargen som Bengt dömdes därefter till livstids straffarbete. Det påstås också att Johannes skulle ha haft en papperslapp i sin ficka. En lapp som i själva verket var ett kontrakt med hin håle själv, och detta kontrakt löpte ut samma dag som han mördades. Lappen brändes och den brann med en klar blå låga. För Gärdslevargen var emellertid frihetens tid över. Han dog den 15 januari 1901, efter att ha avtjänat drygt 25 år i fängelse. Enligt den muntliga traditionen erbjöds han en kaka bröd till sin arma familj för att utföra illdådet mot Johannes.
Trotte och galgahallarna
I den södra delen av Virestadssjön hade fogden Trotte, eller ”Valid skräck” som han också kallades, sin hemvist och borg på en liten ö. Öknamnet fick han efter byn Valid som han samtidigt var granne med, och han regerade grannskapet med oinskränkt makt och fullkomlighet.
Idag finns inte ön kvar i sjön, beroende på en sjösänkning som utfördes på 1920-talet. Men spåren av densamma finns fortfarande kvar och förkolnad säd lär ha hittats i resterna efter borgen. Och galgahallarna går fortfarande bra att besöka, även om det inte leder någon bilväg ända fram. Sina absolut grymmaste metoder utövade nämligen Trotte just i de så kallade galgahallarna, som ligger strax väster om sjön. Galgahallarna består av två jättelika klippblock med en höjd av mellan tre och fyra meter. Avståndet dem emellan är knappt en meter och mellan dessa två klippblock placerades de personer som av någon anledning missbehagat fogden. Där fick de hänga, med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att de inte skulle ramla ner, tills de i sin hjälplöshet helt enkelt dog. Skulle offren inte ha dött innan mörkret lade sig över trakten, så stacks de ihjäl av Trottes knektar eftersom han fruktade att någon skulle komma offren till undsättning i skydd av mörkret. Så småningom tog emellertid folkets tålamod slut och en av de bidragande orsakerna lär ha varit Trottes fixa idé om att bygga en bro från hans ö och österut, den långa vägen till Degersnässtranden. Visserligen lär bygget ha påbörjats, det har man sett spår av på sjöbottnen innan sjösänkningen, men långt innan den var halvfärdig nådde böndernas tålamod bristningsgränsen. En mörk julmorgon var Trotte på väg till Virestads kyrka och julottan. Strax söder om den dåvarande kyrkan väntade allmogen på honom och gick till angrepp. Så gott som samtliga invånare i Virestad, män, kvinnor och barn, gick till attack och gemensamt stenade man den förhatlige fogden till döds. Därefter drog pöbeln ut till Trottes borg och brände ned densamma till grunden för att utplåna minnet av den grymme tyrannen. Överfallet var väl planerat och genomtänkt, det framkom vid de rättsliga eftergifterna för dådet. Men eftersom det inte gick att utpeka någon enskild mördare i fallet, dömdes alla de inblandade till att betala böter. Något som skulle visa sig vara svårt nog för vissa bland ortsbefolkningen. Pengar var nämligen något som det rådde stor avsaknad av, inte minst i den sydöstra delen av socknen. De som inte kunde bidra med pengar tilläts därför att betala böterna med ett helt skinn, men vissa kunde inte ens bidra med detta. I brist på annat tilläts de därför betala böterna med enstaka skinnbitar och lappar. Och därför, säger sägnen, har den delen av socknen i folkmun fått namnet ”Lappalänet”, något som än i dag används av den lokala befolkningen.
När satan hoppade från kyrktornet i Pjätteryd
Enligt sägnen skall en viss fru Pieta ha låtit bygga traktens första kyrka i Pjätteryd. En kyrka som bestod av trä och som uppfördes med liggande timmer. Byggnaden skall ha bestått av ett långhus med kor och innehaft ett mått på cirka 16 gånger 8 meter. Runt om denna kyrka byggdes sedan, efter hand, olika etapper till och som mest anses kyrkan ha kunna rymma omkring 200 personer.
Men det var som sagt fru Pietra som skall ha låtit uppföra denna första kyrkobyggnad som togs i bruk 1344. Fru Pietra bodde själv på Boön och hon anses ha varit såväl rik som mäktig. Det är också efter henne som församlingen anses ha fått sitt namn. Under flera hundra år fyllde den medeltida kyrkan sin funktion i Pjätteryd, men allt har ju som bekant sin ände. Och när det gäller gamla träkyrkor så stavas detta ofta biskop Esaias Tegnér. Vid en visitation år 1830 fördömde han denna kyrka, liksom så många andra träkyrkor, och förespråkade ett nytt, större och mer värdigt tempel åt den då tämligen folkrika församlingen. En ny kyrka kom också till stånd1834, efter tre års arbete. Den nya kyrkan kom att ligga på prästgårdens bästa åker och den gamla träkyrkan revs och såldes därefter på auktion i oktober 1836. Inkomsterna för densamma stannade vid 187 riksdaler. Den gamla kyrkogården, och stenmuren som en gång omgärdade densamma, är belägen strax nordöst om den gamla prästgården och rester finns fortfarande att se för den intresserade. En trappa är inbyggd i den gamla stenmuren och lär ha använts för avlidna som begått självmord. Att ta sitt eget liv ansågs nämligen som en oförlåtlig synd i gamla tider och de avlidna fick därför inte föras in på kyrkogården genom huvudingången. Men det är inte bara från den gamla träkyrkan som minnen och sägner finns bevarade. Även från den nya kyrkan finns det intressanta berättelser nedtecknade. Som när kyrkväktare Ola Högbergs get höll på att skrämma livet ur stackars gumman Sone. Det gestaltade sig nämligen som så att under 1800- talets slut att Ola Högberg var såväl kyrkväktare som klockare i Pjätteryds församling. Ola ägde en get som följde honom i vått och torrt. Vad Ola än gjorde så var geten med honom, även när han styrde stegen mot kyrkan. Så när Ola och hans get kom till kyrkan denna söndagsförmiddag för att ringa i klockan, så följde geten honom som vanligt upp till första avsatsen i kyrktornet, där hon som vanligt blev bunden. Men just denna söndag slarvade Ola med bindningen och geten slet sig ur sina bojor och traskade vidare upp för trapporna utan att Ola märkte detta. Han öppnade som vanligt dörrarna i klocktornet och beredde sig för att dra i klockrepen på bestämd tid, samtidigt som geten intet ont anandes glatt tittade ut genom klocktornets dörrar. När den stackars geten sedan överraskades att den plötsliga och skrämmande klangen från klockorna blev hon så rädd att hon tog ett skutt rakt ut genom klockdörrarna. Samtidigt, där nere på grusgången och på väg upp mot kyrkoporten, kom gumman Sone gående. När hon hörde kyrkklockorna ringa för helgen så tittade hon automatiskt upp mot klocktornet. Men det hon fick se var knappast vad hon förväntat sig. En hornprydd varelse med klövar och skägg var på väg rakt ner emot henne, inte undra på att han vände tvärt på klacken och rusade hem mot stugan igen. Väl hemkommen låste hon in sig och vägrade släppa in någon i huset. Inte ens maken tilläts träda innanför dörrarna. – Jag har sett satan, jag har sett satan, hojtade gumman i ett kör. När Sone resultatlöst försökt både länge och väl med att få några andra uppgifter ur sin hustru, bestämde han sig för att själv bege sig till kyrkan för att där, om möjligt, få en förklaring till hustruns tokiga beteende. När han väl kom fram så lyckades han också, med hjälp av den församlade människohopen, reda ut vad som hänt. Där, mitt på kyrkbacken, låg nämligen Olas gamla get död och på magen återfanns gumman Sones psalmbok. Och gumman Sone lugnade även hon så småningom ner sig när hon fått reda på alla fakta i målet. Så skall det ha gått till när satan hoppade från kyrktornet i Pjätteryd.
Konstnären i altartavlan
Soldatsonen Pehr Hörberg föddes år 1746 i Övraön i Virestads socken. Som i så många andra soldathem möttes han knappast av något överflöd när han kom till livet, det var snarare tvärtom.
Hemmet var mycket fattigt och Pehr fick därför tidigt lära sig arbeta för brödfödan. Det fanns en tid då den unge Pehr också fick tigga sig till mat för att familjen skulle kunna överleva. Men genom sin medfödda talang lyckades han så småningom arbeta sig upp till ett betydligt drägligare liv. Redan i unga år talade Pehr om att bli konstnär, något som hans föräldrar dock ansåg förkastligt. Men 1760 begav sig Pehr till Växjö för att skaffa sig en läromästare inom konsten. Han antogs av målarmästare Johan Christian Zschotzscher och drygt 20 år senare kom Pehr också till Stockholms Kungliga Målare- och Bildhuggarakademi. Och när Pehr, år 1800, återvände till sin hemsocken för att måla dess altartavla var han redan en berömd person. Det sägs att kyrkorådet i Virestad beställt ett helt annat motiv än det som Pehr själv ville måla. De styrande ville ha ett motiv från Bibelns lära om livets dubbla utgångar; himmelen och helvetet. Men målaren fann en väg ut ur situationen. Han började skissa på bilderna från helvetet först och lade in porträtt på sockenmännen där. När dessa fick se skisserna kom de fram till att motivet nog inte var så bra och att Pehr Hörbergs eget förslag kanske skulle passa bättre in på altartavlan. Det blev därför en tavla som det än idag talas om. Motivet är ”Jesus lär var dag i templet” och tavlan föreställer Jesus inne i ett tempel som påstås vara just Jerusalems. Han är omgiven av präster och fariséer men samtidigt också av halta, lytta och blinda. Men det finns mycket mer än så i Virestadskyrkans altartavla. Just när man sitter och studerar figurerna på tavlan så tycks prästen själv komma utstigande ur själva tavlan! Det är nämligen som så att dörren till sakristian är inkomponerad i tavlan så att det ser ut som om prästen själv steg ut ur Jerusalems tempel. Men det är inte allt. Tittar man närmare på personerna så upptäcker man snart att Pehr Hörberg själv återfinns där, slätrakad och med kalott på huvudet. Och hans bror Bengt, klockaren i församlingen, tycks också finnas avbildad. De som känner till historien påstår att även tavlans donator, rusthållare Jönsson och hans hustru, återfinns på målningen. Det är svårt att föreställa sig att en målare för över 200 år sedan kunde framställa ett verk av det här slaget. Hans målning ger en slags flerdimensionell bild av verkligheten, något som vi moderna människor ibland kan tyckas vilja oss ha skapat. Tänk er bara, att han som målat tavlan själv sitter och tittar ut på oss människor av idag samtidigt som han befinner sig 2000 år tillbaks i tiden, tillsammans med Jesus i Jerusalems tempel. Man får nästan slå knut på sig själv för att reda ut det där. Den fattige soldatsonen målade så småningom över 80 altartavlor, och dessutom 520 andra tavlor, under sin livstid. Han blev vida berömd för sitt konstnärskap och det är inte svårt att förstå varför. Pehr Hörberg var en stor mästare av sin tid och frågan är om han egentligen inte var lite före sin samtid. Gör ett besök i Virestads kyrka och bedöm den saken själva.
Mästertjuven Tullberg
Carl Gustaf Tullberg var hans fulla namn och han föddes den 4 augusti i Nöbbele socken 1795. Fadern var regementsväbel på Kronobergs regemente och Carl Gustaf var den äldste sonen av fyra.
Han skulle dessutom visa sig vara den ende av dem som skulle gå i sin faders fotspår och välja den militära banan. De övriga bröderna blev högt uppsatta personer i samhället, såsom kyrkoherdar och professorer. Carl Gustafs militära bana såg länge ut att arta sig riktigt väl. Efter fem års tjänst hade han avancerat till underofficersgraden förare, vid södra Sunnerbo kompani av Kronobergs regemente. Men sedan gick något snett. Vad som egentligen orsakade hans avsked från det militära 1821, framgår inte av militärrullorna. Men samma år var Tullberg ställd inför hösttinget i Ingelstad, anklagad för stöld. En muntlig tradition påstår att Tullberg skulle ha stulit tio riksdaler banco från en vän, men sedermera återbetalat detta. Några bevis för sanningshalten i detta finns dock inte, men faktum kvarstår att Tullberg blev fälld för stöld och hans militära bana var därmed avklippt. Den anklagade påstås i detta moment ha uttalat orden ”Är det så att jag blir beskylld för att vara tjyv, så ska jag bli tjyv”. Tullberg placerades i fängelse för anklagelsen och avtjänade också hela sitt straff. Men detta skulle visa sig vara enda gången ett fängelse kunde hålla honom strafftiden ut. Han inledde därefter en brokig bana som tjuv och slår till mot förmögna gods och gårdar. Tingshuset i Ingelstad, greve Malcolm Hamilton på Huseby och kronofogde O. G. Hielm i Tveta var bara några av de som fick påhälsningar av mästertjuven. Och trots att Tullberg förvarnat om att ”han skulle komma på besök”, så lyckades han ta sig in och stjäla med sig såväl silver som kontanta medel. Sägnen påstår dessutom att mästertjuven rikeligen delade med sig till de fattiga i samhället. Under sina vandringar i skogarna besökte han ofta samhällets mindre bemedlade och betalade då rundhänt för maten han tog för sig av. Mellan sina ”påhälsningar” greps emellertid Tullberg och placerades i olika fängelser för sina försyndelser. Inget skulle dock visa sig kunna hålla honom kvar. De styrande såg därför till slut ingen annan råd än att utfästa en rejäl belöning för hans gripande. Genom tidningar och predikstolar nådde kungörelsen om en belöning på 200 riksdaler ut till allmänheten och en klappjakt på Tullberg inleddes. En klappjakt som skulle få sitt slut på Arveka mosse i Göteryd. Det var nämligen hit Tullberg sökt sig under juli månad 1825. Här kände han trakterna sedan sin miltärtid, och inte minst eftersom hans tidigare förarboställe var Burhult i samma socken. Klockan sex på morgonen den 24 juli 1825 närmade sig kvartetten Sven Jonsson, Göran Jonasson, Bengt Andersson och dennes bror skomakare Sven Hillerström, den lada där Tullberg enligt uppgift gömde sig. När mästertjuven rusade ut ur densamma, avlossade Göran ett skott som fick Tullberg att gå ner på knä, men strax därefter fortsätta sin flykt. Göran Jonasson grep då Bengt Anderssons bössa och avfyrade ännu ett skott mot den flyende. Skottet träffade Tullberg i ryggen och han föll omkull. Bengt Andersson var den som först hann fram till den fallne, och slog honom så illa med bössan att kolven gick av! Hillerström nöjde sig emellertid inte med tillfångatagandet av rymlingen, utan rusade fram till den medvetslöse Tullberg och stötte en täljkniv i strupen på honom. Något som ändade mästertjuvens dagar i jordelivet. Det brutala gripandet av Tullberg ledde sedermera, i stället för belöning, till åtal för de inblandade. Bengt Anderssons bösslag och Sven Hillerströms knivstick bedömdes som dråp av tinget i Ljungby, och bröderna fick för detta böta vardera 133 riksdaler och 16 skilling banco. Därtill fick de bekosta provinsialläkare Ekmans obduktion av Tullberg med totalt 24 riksdaler och 20 skilling banco. Allmänheten tog dessutom Tullberg till sitt hjärta, och precis som i våra dagar vädrades åsikter såväl för som emot honom. Ett flertal så kallade skillingtryck publicerades och såldes redan samma år som han dog. År 1962 reste dessutom Göteryds Hembygdsförening ett kors på hans viloplats på Göteryds kyrkogård.
Lille Petter Johan
Idylliskt inramad i en glänta i smålandsskogen strax utanför Eneryda i Virestads socken, återfinns Aspholmen, mera känt som ”Lille Petter Johans” stuga. Den lilla stugan byggdes ursprungligen i mitten av 1700-talet och flyttades omkring 1850 till sitt nuvarande läge. År 1873 föddes här Petter Johan Hagelkvist och han levde och verkade under merparten av sitt liv med den lilla stugan som sin utgångspunkt.
Lille Petter Johan var knappast vad man kan kalla särskilt lång i strumplästen. Han mätte endast 130 centimeter, men klarade sig trots detta förvånansvärt bra i den tidens Sverige. Som ung gick han som lärling i Liatorp och lärde sig skomakaryrket. Ett yrke som han för övrigt var mycket stolt över. I slutet av 1800-talet ingick han äktenskap med Anna Johansdotter. Äktenskapet var emellertid knappast av det lyckligaste slaget. En av orsakerna var kanske att två familjer skulle inhysas i den lilla stugan på enbart två rum. Lille Petter Johans föräldrar bodde nämligen kvar på så kallat undantag i stugan. En liten stuga där en ”normalt” fullvuxen person av idag omöjligt kan gå omkring upprätt. Efter sju års äktenskap fick Anna nog och förlöpte man och hus. Hon flyttade till skånska Arlöv och något år senare upplöstes äktenskapet mellan makarna. Efter föräldrarnas död bodde Lille Petter Johan kvar ensam i stugan fram till omkring 1925 då han anställde en hushållerska vid namn Sofia Eriksdotter. De båda kom bra överens och Lille Petter Johan försörjde sig inom skomakarskrået medan Sofia kokade karameller som, fint inslagna i silkespapper, såldes vid begravningar och andra gillen runt om i bygden. Vid 75 års ålder, 1948, lämnade emellertid Lille Petter Johan sin hembygd för gott. Tillsammans med sin hushållerska flyttade de till Sofias dotter i Vartofta där Lille Petter Johan gick ur tiden 1952. En stor, liten man lämnade dock kvar ett historiskt minnesmärke, väl värt att besöka, till efterkommande generationer i sin hemsocken.
Angshult Produktioner 