Fredagen ägnade jag åt upptäckarlusten och jakten på det förgångna. Jag har under hela vintern sett fram emot att besöka Mulatorp, ett naturreservat som gränsar till såväl Småland som Skåne men som är Beläget i Blekinge 😊

Orsaken till min nyfikenhet är att min gammelmorfar och gammelmormor bodde på dena avlägset belägna plats med stor fattigdom och oerhört hårda levnadsvilkor. Området är stenrikt, svårgenomträngligt och väldigt avsides beläget. Ändå var de inte ensamma om att bo på denna plats, totalt fanns det sex torp på området under 1930-talet.

Min morfar ägde ett av dessa torp och ett torp ägde min mormors far. Kvar finns fyra torp och ett av dem är välkänt som ”Smöra-Svens”. Ett av torpen som min morfar ägde är känt som ”brända stället” eftersom det brann ner. Branden startade i trossbottnen och huset gick inte att rädda. Det stället ska det förvisso finnas husruiner kvar efter, men dessvärre lyckades jag inte hitta stället trots ivrigt sökande på platsen. ☹

Mitt andra mål, och det som jag egentligen var mest intresserad av att finna, var det andra torpet som skulle finnas i närheten av ”Smöra-Svens”. Jag hittade lite husgrunder här och magkänslan säger mig att det är rätt ställe. Riktigt säker kan jag emellertid inte vara, men ibland kan magkänslan vara viktigare än tvivlet. Och så är det i detta fall 😊

Lite besviken blev jag emellertid eftersom det var så svårt att läsa landskapet. Det hade nyligen skett skogsavverkning på platsen och det hjälpte givetvis till att öppna upp landskapet. En eloge måste också ges till skogsavverkarna som gått försiktigt fram och använt hästar istället för skogsmaskiner 😊

Men det var svårt att få ett helhetsbegrepp om var huvudbyggnaden stått. Troligtvis på samma ställe som den djupa gropen på bilden ovan. Den måste varit/fungerat som källare under själva huset. Någon annan funktion kan jag inte se på en stensatt grop som denna. Jag hittade också grunden till något som kan ha varit en backstuga i närheten, men hade svårt att hitta rester efter några fähus ☹

Jag stannade länge på stället för att insupa lugnet vid den lilla sjön som låg strax intill. Jag försökte att tänka mig tillbaks till hur det kunde sett ut för länge sedan. Och inte minst stannade jag en längre stund för platsen är som sagt otillgänglig, långt ifrån bilvägarna, och troligtvis kommer jag heller aldrig att komma tillbaka hit igen.