Eftersom de fria tv-kanalerna, enligt min åsikt, och på bra sändningstid, i vanlig ordning mest sänt skräp och repriser, gav gårdagen mig möjlighet att njuta av en dokumentär om månlandningen 1969. De flesta av de fria kanalerna har så kallad play som du kan titta på när du själv känner för det och det är jag väldigt tacksam för. Fler än jag borde känna denna tacksamhet som möjliggör både fördjupning och nöje, samtidigt som det förbättrar allmänbildningen.

När man tänker efter på alla historiska händelser som man har fått uppleva så är det fantastiskt. Man minns till och med vad man gjorde vid nyheten om dessa banbrytande historiska händelser. Men givetvis också de historiskt negativa händelser som man har genomlevt, såsom mordet på John F. Kennedy, mordet på Robert Kennedy eller mordet på Martin Luther King.

Själva månlandningen måste ses som en av de historiskt största och viktigaste händelserna i mänsklighetens historia, även om Berlinmurens fall inte ska föraktas. Men månlandningen samlade i princip hela jordens befolkning bakom ett enastående projekt för mänskligheten. Egentligen var det väl bara Ryssland och Kina som ställde sig kallsinnade till projektet, men det handlade ju enbart om att amerikanarna passerade dem i rymdforskningen. All jordens befolkning i övrigt följde och stöttade när mänskligheten för första gången satte sin fot på en annan himlakropp.

Det är synd om dagens ungdom som aldrig tycks få uppleva något liknande. Synd om dem som anser att den senaste uppdateringen på en mobiltelefon är en global världsnyhet, eller att en ”wanna-be” kändis i exempelvis Idol toppar någon hitlista i världen. Men också synd om de journalister som tror att man vinner Pulitzerpriset genom att berätta hur många gånger en politiker byter skjorta.

Våra föräldrar fick uppleva mycket, gott och ont, under sin levnadstid och det har verkligen vi också fått göra. Men för den nya generationen, dagens unga vuxna, har tyvärr inte så mycket hänt, i alla fall inte något som fått världen att stå enad. De hade chansen när vi drabbades av den olycksaliga pandemin bröt ut förra året, då sattes de på prov. Men alltför valde egot framför allas bästa, de valde att leva sitt liv på sitt sätt utan omtanke på att de spred smittan och utan att ta hänsyn.

Kanske beror det på att de inte är fostrade i en världsanda, att de inte kan se storheten i gemenskapen. Att begäret och egot är större än allt annat i världen. Kan det bero på att de sällan eller aldrig har fått uppleva något stort och historiskt? Eller är det bara som så att vi har uppfostrat dem fullständigt fel?